Att börja på nytt betyder att släppa taget om det gamla
- Du lämnade något meddelande på mobilen om att du mådde dåligt och inte visste om du ville hålla på med det här, så jag tänkte, fan, den här killen är inte seriös.
-Jo, jag är seriös.
Jag har börjat på något nytt, flera nya saker, vill jag tro. Två projekt, vilkas egentliga uppgifter är att uppväcka mig från det döda. Det ena ska ta ihjäl alla gamla, nedbrytande känslor som tynger mig om kvällar och nätter. Det andra ska ingjuta nytt blod så jag kan blicka framåt och bara framåt. Vissa människor kommer bli glada, andra ledsna och sårade, några kanske blir arga. Må så vara, det är dags att jag säger det som det är.
Mitt filmprojekt bara dog i somras. Jag vet inte vad som hände, eller det kanske jag visst vet men jag är inte säker. Hur som helst måste det nu börja leva igen och i dag ska jag börja på en ny film. Jag kikade genom mitt bibliotek av äldre filmer. Grekland-resan, Edinburgh-resan, sommaren '09. Det verkar som om jag har lagt mycket på isen sedan jag gick i idé i vintras. Grekland-resan ska bli en filmdagbok och jag upptäckte till min förskräckelse att visa klipp blivit litet korrumperade med tiden. Det får gå ändå.
Jag har funderat på det där med att leva för dagen, fånga dagen, leva som om det vore min sista dag på jorden. Men allt det där fungerar inte när man har ett jobb! Du går till jobbet och slutar inte förrän 22.30, vad gör du på jobbet som är så betydelsefullt för dig? Nej, du är ju där för att du vet att det finns en stor chans att du kommer leva i morgon och dagen efter det och dagen efter det o.s.v. Du kan inte leva livet som om det skulle tas ifrån dig nästa dag, för då skulle du inte kunna leva särskilt gött särskilt länge. Men om du visste när du skulle dö då? Kanske inte att du skulle dö i morgon, men säg, till din 25-årsdag? 25 år, då är man ganska ung ändå, ett snyggt lik kunde man bli. Det skulle ge mig ett drygt år och nu börjar det låta som en idé! Ett år är rätt bra med tid att försöka göra det där du alltid velat, leva på det där viset du egentligen alltid vill (men inte vågar, för konsekvenserna är för jobbiga att leva med) och göra en stor förändring som förbluffar andra. De kommer undra varifrån du fått din nyvunna vishet om hur man bör bemöta livet, de kommer tro att du blivit upplyst på något vis och sanningen är ju just det: Du vet att din tid är begränsad och därför har du slutat slösa tiden. Om drygt ett år skulle det vara dags att dra snaran runt halsen och tänka tillbaka på det jag fått uppleva, tacka mig själv för allt det goda och sända ett tyst vädjan till förlåtelse för det dåliga man gjort (inklusive att ta sitt liv, det skulle knäcka de flesta i min omgivning). Sedan skulle jag nyfiket fundera på vad som faktiskt händer efter att allt blivit svart och jag tappat medvetandet och sakta glider ur existens. Vad händer då? Jag skulle få veta men inte till någon nytta för andra.
Nå, det skulle förvisso vara uppfriskande att ta ett sådant beslut och verkligen leva ut sitt liv till fullo. Inga hinder som moral, dåligt självförtroende eller andras nedvärderande blickar. Inget skulle hindra dig. Men... Det finns så klart inget som säger att du inte bara skulle kasta bort dina dagar, även om du visste att du måste dö om ett år. Jag har en aning om att det skulle vara ganska lätt att slarva med sitt upplysta liv och du kanske skjuter på datumet en aning? Du kanske tycker att du har det rätt bra ändå, varför avsluta något som kanske kan bli riktigt najs om du ger det litet mer tid? Jag själv är för bekväm, för feg, för kär i mig själv för att ta farväl på ett sådant vis. Jag kommer dö av någon hjärtattack, som alla andra gamlingar. För mycket kolesterol i blodet. Men det är klart... Det skulle vara kul att få höra snacket efteråt, givetvis. Särskilt intresserad är jag av huruvida de tjejer jag varit kär i, skulle gråta eller sakna mig eller erkänna att jag var ändå värd mer än de gav. Åh, vilka hemskt självömkande tankar! Haha! Men det är sanningen. De skulle utan tvekan vara ledsna och vilja ha mig tillbaka och så skulle jag hoppa upp ur kistan och förklara att jag genom ett mirakel får leva vidare, varpå vi alla (i sinom tid) skulle gå tillbaka till våra respektive liv. Snart skulle ingen minnas varför jag var så speciell som de en gång tänkt. Ah, livet och döden. Du blir inte klokare av att filosofera över någondera.
Bara en sak kan du vara säker på, om du vill leva ditt liv fullt ut, så måste du bryta mallar och vare sig du tänker leva tills du dör av gammal ålder eller om du tänker ta ditt liv i morgon, så är det inte svårare än att säga "ja" till sådant som du normalt säger "nej" till, att säga ifrån när du normalt tiger, att göra det där som sporadiskt flög in i ditt huvud och ditt förnuft viftade bort. Ett steg längre fram, där ligger ändlösa möjligheter i mitt liv. Bara ett steg fram...
Så, min 25:e födelsedag alltså. Vissa säger att världen går under år 2012 och vem vet, kanske gör den det. För mig kanske? Nej, högst otroligt.
Men tanken gäckar...
-Jo, jag är seriös.
Jag har börjat på något nytt, flera nya saker, vill jag tro. Två projekt, vilkas egentliga uppgifter är att uppväcka mig från det döda. Det ena ska ta ihjäl alla gamla, nedbrytande känslor som tynger mig om kvällar och nätter. Det andra ska ingjuta nytt blod så jag kan blicka framåt och bara framåt. Vissa människor kommer bli glada, andra ledsna och sårade, några kanske blir arga. Må så vara, det är dags att jag säger det som det är.
Mitt filmprojekt bara dog i somras. Jag vet inte vad som hände, eller det kanske jag visst vet men jag är inte säker. Hur som helst måste det nu börja leva igen och i dag ska jag börja på en ny film. Jag kikade genom mitt bibliotek av äldre filmer. Grekland-resan, Edinburgh-resan, sommaren '09. Det verkar som om jag har lagt mycket på isen sedan jag gick i idé i vintras. Grekland-resan ska bli en filmdagbok och jag upptäckte till min förskräckelse att visa klipp blivit litet korrumperade med tiden. Det får gå ändå.
Jag har funderat på det där med att leva för dagen, fånga dagen, leva som om det vore min sista dag på jorden. Men allt det där fungerar inte när man har ett jobb! Du går till jobbet och slutar inte förrän 22.30, vad gör du på jobbet som är så betydelsefullt för dig? Nej, du är ju där för att du vet att det finns en stor chans att du kommer leva i morgon och dagen efter det och dagen efter det o.s.v. Du kan inte leva livet som om det skulle tas ifrån dig nästa dag, för då skulle du inte kunna leva särskilt gött särskilt länge. Men om du visste när du skulle dö då? Kanske inte att du skulle dö i morgon, men säg, till din 25-årsdag? 25 år, då är man ganska ung ändå, ett snyggt lik kunde man bli. Det skulle ge mig ett drygt år och nu börjar det låta som en idé! Ett år är rätt bra med tid att försöka göra det där du alltid velat, leva på det där viset du egentligen alltid vill (men inte vågar, för konsekvenserna är för jobbiga att leva med) och göra en stor förändring som förbluffar andra. De kommer undra varifrån du fått din nyvunna vishet om hur man bör bemöta livet, de kommer tro att du blivit upplyst på något vis och sanningen är ju just det: Du vet att din tid är begränsad och därför har du slutat slösa tiden. Om drygt ett år skulle det vara dags att dra snaran runt halsen och tänka tillbaka på det jag fått uppleva, tacka mig själv för allt det goda och sända ett tyst vädjan till förlåtelse för det dåliga man gjort (inklusive att ta sitt liv, det skulle knäcka de flesta i min omgivning). Sedan skulle jag nyfiket fundera på vad som faktiskt händer efter att allt blivit svart och jag tappat medvetandet och sakta glider ur existens. Vad händer då? Jag skulle få veta men inte till någon nytta för andra.
Nå, det skulle förvisso vara uppfriskande att ta ett sådant beslut och verkligen leva ut sitt liv till fullo. Inga hinder som moral, dåligt självförtroende eller andras nedvärderande blickar. Inget skulle hindra dig. Men... Det finns så klart inget som säger att du inte bara skulle kasta bort dina dagar, även om du visste att du måste dö om ett år. Jag har en aning om att det skulle vara ganska lätt att slarva med sitt upplysta liv och du kanske skjuter på datumet en aning? Du kanske tycker att du har det rätt bra ändå, varför avsluta något som kanske kan bli riktigt najs om du ger det litet mer tid? Jag själv är för bekväm, för feg, för kär i mig själv för att ta farväl på ett sådant vis. Jag kommer dö av någon hjärtattack, som alla andra gamlingar. För mycket kolesterol i blodet. Men det är klart... Det skulle vara kul att få höra snacket efteråt, givetvis. Särskilt intresserad är jag av huruvida de tjejer jag varit kär i, skulle gråta eller sakna mig eller erkänna att jag var ändå värd mer än de gav. Åh, vilka hemskt självömkande tankar! Haha! Men det är sanningen. De skulle utan tvekan vara ledsna och vilja ha mig tillbaka och så skulle jag hoppa upp ur kistan och förklara att jag genom ett mirakel får leva vidare, varpå vi alla (i sinom tid) skulle gå tillbaka till våra respektive liv. Snart skulle ingen minnas varför jag var så speciell som de en gång tänkt. Ah, livet och döden. Du blir inte klokare av att filosofera över någondera.
Bara en sak kan du vara säker på, om du vill leva ditt liv fullt ut, så måste du bryta mallar och vare sig du tänker leva tills du dör av gammal ålder eller om du tänker ta ditt liv i morgon, så är det inte svårare än att säga "ja" till sådant som du normalt säger "nej" till, att säga ifrån när du normalt tiger, att göra det där som sporadiskt flög in i ditt huvud och ditt förnuft viftade bort. Ett steg längre fram, där ligger ändlösa möjligheter i mitt liv. Bara ett steg fram...
Så, min 25:e födelsedag alltså. Vissa säger att världen går under år 2012 och vem vet, kanske gör den det. För mig kanske? Nej, högst otroligt.
Men tanken gäckar...
En stor, hysterisk elefant i vardagsrummet.
"Har du sett att det finns en scen i Bridget Jones där det snöar och åskar samtidigt? Jag förstår inte att de inte tänkte på det när de gjorde filmen!"
Nå, det är inte åska, utan någon elektrisk apparat som ger ifrån sig ett blixtrande ljus litet sporadiskt.
Jag sitter i min fåtölj och skrockar gott åt en lättsam romantisk komedi. I filmen ser vi ett klassiskt scenario: En ung kvinna faller för en man hon från början avskyr. Inte nog med det, hon är uppe i ett tämligen seriöst förhållande medan hon faller för denne nye man hon avskyr. Det hela är sött, harmlöst och kräver inte mycket av tittaren.
Då börjar en stor, tjock elefant bakom mig skrika.
"Hoppa av en klippa, din otrogna slampa!", "Jävla idiot!", "Åh, vilka puckon!", "Hon är en otrogen hagga och han är en naiv pajkvasker" och så fortsätter det.
Jag bor nämligen inom samma väggar som denna valross utan någon som helst självkänsla eller taktkänsla. Hon skriker, hoppar och vräker ur sig vad som en kommer över hennes inskränkta lilla elefanthjärna. Hon har ingen sikt utanför sin egna mikroskopiska ram av moralitet. Hennes verklighetsuppfattning är begränsad till längden av hennes fjantigt korta snabel. Detta outhärdliga beteende, som förvisso ej är konstant men ändock frekvent, måste jag leva med. Det går nämligen inte att resonera med denna elefant. Stor som ett hus, orubblig, oresonabel, osäker och ofantligt fjantig.
Jag blir smått galen men jag måste stå ut med detta monster. Om jag inte gör det har jag ingenstans att bo. Men jag ska inte bo här för evigt, nej, nej. Jag kommer flytta härifrån så fort chansen uppenbarar sig. Krävs bara en starkare ekonomi och ett ställe där jag vill bo och får vara ifred från detta hysteriska nervvrak som är elefanten i mitt vardagsrum.
God natt.
Nå, det är inte åska, utan någon elektrisk apparat som ger ifrån sig ett blixtrande ljus litet sporadiskt.
Jag sitter i min fåtölj och skrockar gott åt en lättsam romantisk komedi. I filmen ser vi ett klassiskt scenario: En ung kvinna faller för en man hon från början avskyr. Inte nog med det, hon är uppe i ett tämligen seriöst förhållande medan hon faller för denne nye man hon avskyr. Det hela är sött, harmlöst och kräver inte mycket av tittaren.
Då börjar en stor, tjock elefant bakom mig skrika.
"Hoppa av en klippa, din otrogna slampa!", "Jävla idiot!", "Åh, vilka puckon!", "Hon är en otrogen hagga och han är en naiv pajkvasker" och så fortsätter det.
Jag bor nämligen inom samma väggar som denna valross utan någon som helst självkänsla eller taktkänsla. Hon skriker, hoppar och vräker ur sig vad som en kommer över hennes inskränkta lilla elefanthjärna. Hon har ingen sikt utanför sin egna mikroskopiska ram av moralitet. Hennes verklighetsuppfattning är begränsad till längden av hennes fjantigt korta snabel. Detta outhärdliga beteende, som förvisso ej är konstant men ändock frekvent, måste jag leva med. Det går nämligen inte att resonera med denna elefant. Stor som ett hus, orubblig, oresonabel, osäker och ofantligt fjantig.
Jag blir smått galen men jag måste stå ut med detta monster. Om jag inte gör det har jag ingenstans att bo. Men jag ska inte bo här för evigt, nej, nej. Jag kommer flytta härifrån så fort chansen uppenbarar sig. Krävs bara en starkare ekonomi och ett ställe där jag vill bo och får vara ifred från detta hysteriska nervvrak som är elefanten i mitt vardagsrum.
God natt.
För snart ett år sedan.
När årstiden skiftar till vinter, vår, sommar och höst, varje gång precis i skiftets första dagar kan jag känna doften av den nalkande årstiden som faller över oss, som mörkret om nätterna. Det doftar av... smärta... ljuva leenden... hårda ord... bittra stunder... vackra förhoppningar. Det är olika, beroende på vilken årstid vi står inför och vem jag agerar för dagen.
Nu är det höst, jag minns hur en röst på radion nästan högtidligt förkunnade hur vi upplevde sommarens sista natt tillsammans när jag cyklade hem från jobbet den 30:e augusti. Det var en mörk måndagskväll. Hösten doftar av löv som lägger sig till ro, vindar som drar litet extra i håret, regnet som tynger mina kläder och hela världen verkar förbereda sig inför något hemskare. För mig har hösten inneburit många olika saker, såsom nya chanser, farväl till vänner, farväl till kärlek, livsförändrande resor, farväl till livet. Det är mest farväl som jag minns när jag tänker tillbaka och därför, när jag nu känner vittring av hösten, är det med ett tungt hjärta jag går fram och tänker tillbaka på dagar jag saknar och fruktar.
För snart ett år sedan åkte jag iväg på en resa som skulle förändra mitt liv, ännu en gång. En resa som skulle vara min längsta någonsin, både bildligt och bokstavligt. I slutändan rev resan sönder mina borgar och slott, som en symbol för hur alla mina resor slutar. Egentligen började resan för långt mer en ett år sedan. Egentligen började den när jag var 16 år och om du tror på att berättelser har ett slut så slutade den berättelsen där min resa slutade. Februari 2010. Sju år varade den berättelsen och på sätt och vis var det min första kärlek.
För snart två år sedan tog hon sitt liv, min vän, mitt hjärta, mitt samvetes röst. Innan dess hade jag tillbringat två år med att hantera förlusten av henne. Efter det följde ännu ett långt år av sorg och ett hål i mig som aldrig fylldes.
Varje höst befinner jag mig på samma plats. Att hantera det förgångna, att minnas mina förluster och att gråta över ett liv jag inte lever, det verkar vara min lott. Det kommer och går men jag kan alltid vara säker på att det kommer tillbaka. Jag har fallit tillbaka nu. Sällskap lockar inte längre, inte heller nya projekt eller träning, jobb eller spel. Inget vill jag göra. Utom en sak...
Jag vill flyta iväg på glömskans gråa åskmoln och flyga högt och långt från allt som jag varit med om.
Fly bort från mitt liv som eskapist men inte hitta något nytt utan bara begrava det gamla.
Jag vill sammansmälta med mörkret i mitt rum om nätterna och vara försvunnen för alltid när morgonens ljus sipprar in.
Ingen destination, inget livsmål och inga förhoppningar.
Bara en önskan om avslut och glömska - evig glömska.
För snart ett år sedan började jag på en resa,
För snart två år sedan avslutade en annan sin resa.
När slutar min resa?
Nu är det höst, jag minns hur en röst på radion nästan högtidligt förkunnade hur vi upplevde sommarens sista natt tillsammans när jag cyklade hem från jobbet den 30:e augusti. Det var en mörk måndagskväll. Hösten doftar av löv som lägger sig till ro, vindar som drar litet extra i håret, regnet som tynger mina kläder och hela världen verkar förbereda sig inför något hemskare. För mig har hösten inneburit många olika saker, såsom nya chanser, farväl till vänner, farväl till kärlek, livsförändrande resor, farväl till livet. Det är mest farväl som jag minns när jag tänker tillbaka och därför, när jag nu känner vittring av hösten, är det med ett tungt hjärta jag går fram och tänker tillbaka på dagar jag saknar och fruktar.
För snart ett år sedan åkte jag iväg på en resa som skulle förändra mitt liv, ännu en gång. En resa som skulle vara min längsta någonsin, både bildligt och bokstavligt. I slutändan rev resan sönder mina borgar och slott, som en symbol för hur alla mina resor slutar. Egentligen började resan för långt mer en ett år sedan. Egentligen började den när jag var 16 år och om du tror på att berättelser har ett slut så slutade den berättelsen där min resa slutade. Februari 2010. Sju år varade den berättelsen och på sätt och vis var det min första kärlek.
För snart två år sedan tog hon sitt liv, min vän, mitt hjärta, mitt samvetes röst. Innan dess hade jag tillbringat två år med att hantera förlusten av henne. Efter det följde ännu ett långt år av sorg och ett hål i mig som aldrig fylldes.
Varje höst befinner jag mig på samma plats. Att hantera det förgångna, att minnas mina förluster och att gråta över ett liv jag inte lever, det verkar vara min lott. Det kommer och går men jag kan alltid vara säker på att det kommer tillbaka. Jag har fallit tillbaka nu. Sällskap lockar inte längre, inte heller nya projekt eller träning, jobb eller spel. Inget vill jag göra. Utom en sak...
Jag vill flyta iväg på glömskans gråa åskmoln och flyga högt och långt från allt som jag varit med om.
Fly bort från mitt liv som eskapist men inte hitta något nytt utan bara begrava det gamla.
Jag vill sammansmälta med mörkret i mitt rum om nätterna och vara försvunnen för alltid när morgonens ljus sipprar in.
Ingen destination, inget livsmål och inga förhoppningar.
Bara en önskan om avslut och glömska - evig glömska.
För snart ett år sedan började jag på en resa,
För snart två år sedan avslutade en annan sin resa.
När slutar min resa?
