Lögnen
"De som sagt, att allt jag säger är en lögn, de talar naturligtvis sanning!"
Fortfarande fast. Ovillig och envis i strävan att göra just inget. Jag är övertygad om att om de såg mig nu, så vore det "bye-bye pretty eyes".
Det är svårt, det där med att leva, inte minst när tanken är att du ska må gott under processen. Ah, kom inte med det där första motargumentet du tänker på. Var inte så förutsägbar och banal! Du vet inte vart jag är på väg och det för inte jag heller.
Jag har så mycket jag kunde starta, så många idéer, så många plattformar och så många möjligheter, lägen, öppna fönster och så stor valfrihet. Detta är livet jag ville skapa åt mig själv; Ett liv där jag kunde ta ett steg i just vilken riktning som helst och därifrån följa en egengjord stig från början till slut. Inget hindrar mig, ingenting i min väg, som skymmer min sikt, som fäller mig eller som ens varnar mig för konsekvenser. Ingenting står i min väg.
Plötsligt väger "ingenting" väldigt tungt. Plötsligt är det där steget så svårt och riskfyllt. Plötsligt är allt det som skulle innebära frihet och sorglöshet, plötsligt är det fängslande och farligt. Jag är paralyserad av ingen anledning alls, jag har ingen bra ursäkt och inte heller en dålig ursäkt. Jag har ingenting att säga dig, om du frågar varför det är som det är. Jag vet inget om mig själv. Ingenting som jag behöver veta, i alla fall.
Louise, Magdalena, Nadja, Hilda, Malin och Elin... Kommer inte på flera.
Osäker på vad det är jag egentligen saknar och behöver. Något? Är det något? Har jag allt eller...? Något är det. Något måste det vara eller så är jag bara ännu sorgligare än jag trodde. Det är något. Men vad? Snälla, säg att det är något!
Jag sade en person att jag kände till knepet hur man får det man vill ha, att jag visste hemligheten och att jag mycket riktigt också kunde få allt jag pekade på. Jag ljög, förstås. Jag vet inget sådant men hon trodde mig nog, precis som hon trodde allt annat jag ljög om. Och jag har ljugit, om allt. Snart kommer de på mig och då finns inte ens deras föreställningar om mig kvar. Vad finns kvar då, om inte lögnerna? Möjligheten till ett första steg, kanske...
Fortfarande fast. Ovillig och envis i strävan att göra just inget. Jag är övertygad om att om de såg mig nu, så vore det "bye-bye pretty eyes".
Det är svårt, det där med att leva, inte minst när tanken är att du ska må gott under processen. Ah, kom inte med det där första motargumentet du tänker på. Var inte så förutsägbar och banal! Du vet inte vart jag är på väg och det för inte jag heller.
Jag har så mycket jag kunde starta, så många idéer, så många plattformar och så många möjligheter, lägen, öppna fönster och så stor valfrihet. Detta är livet jag ville skapa åt mig själv; Ett liv där jag kunde ta ett steg i just vilken riktning som helst och därifrån följa en egengjord stig från början till slut. Inget hindrar mig, ingenting i min väg, som skymmer min sikt, som fäller mig eller som ens varnar mig för konsekvenser. Ingenting står i min väg.
Plötsligt väger "ingenting" väldigt tungt. Plötsligt är det där steget så svårt och riskfyllt. Plötsligt är allt det som skulle innebära frihet och sorglöshet, plötsligt är det fängslande och farligt. Jag är paralyserad av ingen anledning alls, jag har ingen bra ursäkt och inte heller en dålig ursäkt. Jag har ingenting att säga dig, om du frågar varför det är som det är. Jag vet inget om mig själv. Ingenting som jag behöver veta, i alla fall.
Louise, Magdalena, Nadja, Hilda, Malin och Elin... Kommer inte på flera.
Osäker på vad det är jag egentligen saknar och behöver. Något? Är det något? Har jag allt eller...? Något är det. Något måste det vara eller så är jag bara ännu sorgligare än jag trodde. Det är något. Men vad? Snälla, säg att det är något!
Jag sade en person att jag kände till knepet hur man får det man vill ha, att jag visste hemligheten och att jag mycket riktigt också kunde få allt jag pekade på. Jag ljög, förstås. Jag vet inget sådant men hon trodde mig nog, precis som hon trodde allt annat jag ljög om. Och jag har ljugit, om allt. Snart kommer de på mig och då finns inte ens deras föreställningar om mig kvar. Vad finns kvar då, om inte lögnerna? Möjligheten till ett första steg, kanske...
En ros
Jag läser hennes gamla mejl. För en sekund försvinner jag, glömmer bort tid och rum, tror att jag är där igen.
Någonstans innanför, innanför mitt skin, bakom mina ben och muskler gör det ont. Bortom blodet och hjärtat som pumpar det finns det ett osynligt tomrum som här känner börda, sorg och saknad. Ett rum inom som inte finns. Smärta... som inte finns, inte kan kännas.
Hon skrev att hon behövde vara för sig själv, att hon behövde tid för sig själv. Hon skriver... skrev, att hon trodde att hon kunde finna det hon sökte även tillsammans med mig.
Nu är jag där igen, vi är kära och löften och förhoppningar om framtiden ringer klart och rent som kyrkklockor. Vi trodde vi hade insikten och förståelsen om oss själva och omvärlden: Vi kunde sväva över alla de hindren ni andra föll för. Naivitet, kallas det så när man vill något så starkt att man glömmer bort sina begränsningar?
Hon skriver att hon tror att jag är en sådan som ser, som inte blundar, som reder ut.
Jag slutar läsa och slits obarmhärtigt tillbaka till ett mörkt rum i ett kallt land. Klockan har sedan länge passerat midnatt och jag är inte längre där, inte längre kär. Tiden spelar all roll i världen, den bestämmer var jag är. Där är jag kär; här är jag allt annat utom det. Hur kunde vi drömma så stort?
Har jag skrivit "Vi"? hela denna tid? Det är ju bara jag. "Jag".
Jag. Ensam. Saknad. Tillbaka. Framåt. Lycka. Självkännedom. Jag kan associera på detta viset men kommer alltid tillbaka till en rundgång av "Ensam". Jag behöver något och ser mig om...
På bordet, bland helgens fortfarande ej undanröjda flaskor och glas, står den. En ros. Den står stolt i en Fanta-flaska. Ensam och ogenerat röd. Då förvandlas rosen till en lykta, ett ljus. Den glöder okuvligt i mörkret då jag går fram till den.
På rosen, lyktan, ljuset finns en lapp. Jag öppnar och läser: "Tack för allt!".
I ett tomrum inuti mig får den plats. En ros, ett ljus, en hälsning från en vän. På lappen läser jag "Tack för allt!" men egentligen står det "Du är inte ensam!".
Någonstans innanför, innanför mitt skin, bakom mina ben och muskler gör det ont. Bortom blodet och hjärtat som pumpar det finns det ett osynligt tomrum som här känner börda, sorg och saknad. Ett rum inom som inte finns. Smärta... som inte finns, inte kan kännas.
Hon skrev att hon behövde vara för sig själv, att hon behövde tid för sig själv. Hon skriver... skrev, att hon trodde att hon kunde finna det hon sökte även tillsammans med mig.
Nu är jag där igen, vi är kära och löften och förhoppningar om framtiden ringer klart och rent som kyrkklockor. Vi trodde vi hade insikten och förståelsen om oss själva och omvärlden: Vi kunde sväva över alla de hindren ni andra föll för. Naivitet, kallas det så när man vill något så starkt att man glömmer bort sina begränsningar?
Hon skriver att hon tror att jag är en sådan som ser, som inte blundar, som reder ut.
Jag slutar läsa och slits obarmhärtigt tillbaka till ett mörkt rum i ett kallt land. Klockan har sedan länge passerat midnatt och jag är inte längre där, inte längre kär. Tiden spelar all roll i världen, den bestämmer var jag är. Där är jag kär; här är jag allt annat utom det. Hur kunde vi drömma så stort?
Har jag skrivit "Vi"? hela denna tid? Det är ju bara jag. "Jag".
Jag. Ensam. Saknad. Tillbaka. Framåt. Lycka. Självkännedom. Jag kan associera på detta viset men kommer alltid tillbaka till en rundgång av "Ensam". Jag behöver något och ser mig om...
På bordet, bland helgens fortfarande ej undanröjda flaskor och glas, står den. En ros. Den står stolt i en Fanta-flaska. Ensam och ogenerat röd. Då förvandlas rosen till en lykta, ett ljus. Den glöder okuvligt i mörkret då jag går fram till den.
På rosen, lyktan, ljuset finns en lapp. Jag öppnar och läser: "Tack för allt!".
I ett tomrum inuti mig får den plats. En ros, ett ljus, en hälsning från en vän. På lappen läser jag "Tack för allt!" men egentligen står det "Du är inte ensam!".
