En avgörande dröm
"I live half my life in the past, and the other half in dreams."
Jag har precis vaknat från en helt otrolig dröm! Inte för att det som hände i drömmen var något helt revolutionärt eller så men den gav mig insikt i mitt eget liv, den var en sista pusselbit jag letat efter och jag kan nu se vad jag borde göra. Om jag gör det, om jag vågar eller klarar av det, det vet jag inte. Men nu vet jag vägen! Så här var drömmen, i stora drag:
Jag minns inte exakt hur den började men i början är jag i Umeå, nutid. Jag och snubben V träffas en kväll och han avslöjar att han byggt en fullt fungerande tidsmaskin, som han testat själv, om än bara för mindre experiment. Jag är imponerad men vi är båda överens om att det är ett farligt redskap och att vi kanske inte borde använda den. Sedan tror jag drömmen går över till att jag umgås med folk jag känner här i Umeå, men något verkar fel. Jag minns inte, eller vet inte vad det är som är fel, men något. Det är något jag är missnöjd med hos andra människor, något jag måste rädda dem från. Så jag träffar snubben V igen, han har tidigare åkt tillbaka i tiden någon gång och på något underligt vis är jag medveten om när han gjort det, eftersom vi är nära vänner och jag känner till maskinen. Vi beslutar oss för att jag ska åka tillbaka, ganska långt i mitt vuxna liv, för att kunna ställa saker tillrätta i nutiden. Jag återvänder till dessförinnan alla tragedier som inträffat i mitt "vuxna" liv hunnit hända. Året då jag flyttade in hos snubben V i hans lägenhet i Falun.
Allting ser annorlunda ut men jag förstår genast att det beror på att snubben V själv åkt tillbaka och sett till att ordna det fint för sig själv. Vi pratar och jag är hänförd, helt lyrisk över att maskinen fungerar och att jag åkt tillbaka i tiden. Hur många år är det? Ett par? Tre? Hur som helst, vi börjar genast prata om möjligheterna för saker vi kan ändra, göra rätt och jag fylls av ett hoppets rus. Snubben V, utan att ha följt med under själv tidsresan, är fortfarande fullt medveten om att jag har rest från framtiden och är fullkomligt insatt i allt. Mitt dåtida jag finns inte, eftersom jag "tar över" dennes plats medan jag är där. Jag börjar träffar folk men är tyst om det faktum att jag kommer från framtiden. Jag träffar min bror, hela min familj, jag träffar vänner och bekanta och är lyckligt medveten om min kunskap om framtiden, mitt övertag gentemot dem.
Så börjar det bli dags att göra det där "uppdraget", det jag reste tillbaka för. Jag reser upp till Umeå och åker dit jag bor i nutiden, kollektivet. Där bor en familj nu, i drömmen ser allt annorlunda ut. Kollektivet ar inte ens samma planläggning. Så är det kanske i drömmar. Men något är väldigt fel här också. Vi är under attack av något slags robot-liknande varelser. Jag tänker ut en plan för att besegra dem men innan vi hinner gillra fällan färdigt så kommer Gabriel, som jag bor med, in. Han ser väldigt annorlunda ut, större hår och en rödare ton. Men det är han och det är hans familj, utav vad jag förstått, som bor i kollektivet. Vi pratar och nu förklarar jag för honom att jag är från framtiden. Gabriel tror mig inte men jag ber honom testa mig, fråga mig något jag inte borde veta (eftersom vi är främlingar i dåtiden). Han frågar några löjligt svåra frågor som jag inte kan svara på, så jag börjar be honom fråga mer relevanta saker.
Plötsligt börjar jag dras ur drömmen, och jag känner det tydligt. Jag är nu i ett läge mellan vaken och sovande. Jag hinner tänka på hur jag skulle ha ändrat förhållandet med Stella. Jag hinner tänka på att jag borde åkt tillbaka i tiden och ställt saker till rätta, förklarat för henne hur det skulle ha slutat om vi gjorde som vi gjorde, för jag visste ju hela tiden. Sedan hann jag tänka att allt jag behövde göra var att inte dyka upp hemma hos föräldrarna just den där, avgörande kvällen, då brorsan hade återträff med sitt gamla teatergäng. Om jag inte var där, hade vi aldrig... Ja. Nu vaknar jag fullkomligt. Jag ville fortsätta drömma, för det var en fullkomligt fantastisk dröm! Fylld av spänning, löften om framtiden, en känsla av att vara i stånd till att förändra sin omgivning. Samtidigt är jag lycklig när jag vaknar. Jag förstår att jag har något viktigt att lära mig från denna dröm. De saker som händer, jag har förmågan att förändra det innan det händer, men inte efteråt. Louise tog sitt liv, Stella lämnade mig och nu är jag upptagen med att vara rädd för att bli sårad, så jag har blivit ytlig. Men ALLT det hemska som hänt kunde jag gjort något åt, då. Inte nu längre. Men i framtiden måste jag veta om att jag har den där makten, förmågan. Och allt jag behöver göra är att tänka, att tala, att vara ärlig. Det är så simpelt! Det går inte att förklara hur drömmen givit mig insyn ordentligt, det är mer en känsla. Nu vet jag bara. Och nu förstår jag att i drömmen reste jag tillbaka i tiden, inte för att rädda någon annan från sitt öde, utan för att rädda mig själv. Jag var den som behövde visas vägen. Den har nu visats för mig och jag känner mig upprymd som... jag kan inte beskriva det egentligen. Minns inte när eller om jag känt såhär förut.
Nu vill jag börja försöka. Det är dags att ta denna insikt och ge den vad den tål! Livet är så kort nu, och människorna runt omkring flyter förbi mig innan jag hunnit sträcka mig efter dem. Om jag inte gör något, vill säga. Det är dags nu.
Jag har precis vaknat från en helt otrolig dröm! Inte för att det som hände i drömmen var något helt revolutionärt eller så men den gav mig insikt i mitt eget liv, den var en sista pusselbit jag letat efter och jag kan nu se vad jag borde göra. Om jag gör det, om jag vågar eller klarar av det, det vet jag inte. Men nu vet jag vägen! Så här var drömmen, i stora drag:
Jag minns inte exakt hur den började men i början är jag i Umeå, nutid. Jag och snubben V träffas en kväll och han avslöjar att han byggt en fullt fungerande tidsmaskin, som han testat själv, om än bara för mindre experiment. Jag är imponerad men vi är båda överens om att det är ett farligt redskap och att vi kanske inte borde använda den. Sedan tror jag drömmen går över till att jag umgås med folk jag känner här i Umeå, men något verkar fel. Jag minns inte, eller vet inte vad det är som är fel, men något. Det är något jag är missnöjd med hos andra människor, något jag måste rädda dem från. Så jag träffar snubben V igen, han har tidigare åkt tillbaka i tiden någon gång och på något underligt vis är jag medveten om när han gjort det, eftersom vi är nära vänner och jag känner till maskinen. Vi beslutar oss för att jag ska åka tillbaka, ganska långt i mitt vuxna liv, för att kunna ställa saker tillrätta i nutiden. Jag återvänder till dessförinnan alla tragedier som inträffat i mitt "vuxna" liv hunnit hända. Året då jag flyttade in hos snubben V i hans lägenhet i Falun.
Allting ser annorlunda ut men jag förstår genast att det beror på att snubben V själv åkt tillbaka och sett till att ordna det fint för sig själv. Vi pratar och jag är hänförd, helt lyrisk över att maskinen fungerar och att jag åkt tillbaka i tiden. Hur många år är det? Ett par? Tre? Hur som helst, vi börjar genast prata om möjligheterna för saker vi kan ändra, göra rätt och jag fylls av ett hoppets rus. Snubben V, utan att ha följt med under själv tidsresan, är fortfarande fullt medveten om att jag har rest från framtiden och är fullkomligt insatt i allt. Mitt dåtida jag finns inte, eftersom jag "tar över" dennes plats medan jag är där. Jag börjar träffar folk men är tyst om det faktum att jag kommer från framtiden. Jag träffar min bror, hela min familj, jag träffar vänner och bekanta och är lyckligt medveten om min kunskap om framtiden, mitt övertag gentemot dem.
Så börjar det bli dags att göra det där "uppdraget", det jag reste tillbaka för. Jag reser upp till Umeå och åker dit jag bor i nutiden, kollektivet. Där bor en familj nu, i drömmen ser allt annorlunda ut. Kollektivet ar inte ens samma planläggning. Så är det kanske i drömmar. Men något är väldigt fel här också. Vi är under attack av något slags robot-liknande varelser. Jag tänker ut en plan för att besegra dem men innan vi hinner gillra fällan färdigt så kommer Gabriel, som jag bor med, in. Han ser väldigt annorlunda ut, större hår och en rödare ton. Men det är han och det är hans familj, utav vad jag förstått, som bor i kollektivet. Vi pratar och nu förklarar jag för honom att jag är från framtiden. Gabriel tror mig inte men jag ber honom testa mig, fråga mig något jag inte borde veta (eftersom vi är främlingar i dåtiden). Han frågar några löjligt svåra frågor som jag inte kan svara på, så jag börjar be honom fråga mer relevanta saker.
Plötsligt börjar jag dras ur drömmen, och jag känner det tydligt. Jag är nu i ett läge mellan vaken och sovande. Jag hinner tänka på hur jag skulle ha ändrat förhållandet med Stella. Jag hinner tänka på att jag borde åkt tillbaka i tiden och ställt saker till rätta, förklarat för henne hur det skulle ha slutat om vi gjorde som vi gjorde, för jag visste ju hela tiden. Sedan hann jag tänka att allt jag behövde göra var att inte dyka upp hemma hos föräldrarna just den där, avgörande kvällen, då brorsan hade återträff med sitt gamla teatergäng. Om jag inte var där, hade vi aldrig... Ja. Nu vaknar jag fullkomligt. Jag ville fortsätta drömma, för det var en fullkomligt fantastisk dröm! Fylld av spänning, löften om framtiden, en känsla av att vara i stånd till att förändra sin omgivning. Samtidigt är jag lycklig när jag vaknar. Jag förstår att jag har något viktigt att lära mig från denna dröm. De saker som händer, jag har förmågan att förändra det innan det händer, men inte efteråt. Louise tog sitt liv, Stella lämnade mig och nu är jag upptagen med att vara rädd för att bli sårad, så jag har blivit ytlig. Men ALLT det hemska som hänt kunde jag gjort något åt, då. Inte nu längre. Men i framtiden måste jag veta om att jag har den där makten, förmågan. Och allt jag behöver göra är att tänka, att tala, att vara ärlig. Det är så simpelt! Det går inte att förklara hur drömmen givit mig insyn ordentligt, det är mer en känsla. Nu vet jag bara. Och nu förstår jag att i drömmen reste jag tillbaka i tiden, inte för att rädda någon annan från sitt öde, utan för att rädda mig själv. Jag var den som behövde visas vägen. Den har nu visats för mig och jag känner mig upprymd som... jag kan inte beskriva det egentligen. Minns inte när eller om jag känt såhär förut.
Nu vill jag börja försöka. Det är dags att ta denna insikt och ge den vad den tål! Livet är så kort nu, och människorna runt omkring flyter förbi mig innan jag hunnit sträcka mig efter dem. Om jag inte gör något, vill säga. Det är dags nu.
