Att börja på nytt betyder att släppa taget om det gamla
- Du lämnade något meddelande på mobilen om att du mådde dåligt och inte visste om du ville hålla på med det här, så jag tänkte, fan, den här killen är inte seriös.
-Jo, jag är seriös.
Jag har börjat på något nytt, flera nya saker, vill jag tro. Två projekt, vilkas egentliga uppgifter är att uppväcka mig från det döda. Det ena ska ta ihjäl alla gamla, nedbrytande känslor som tynger mig om kvällar och nätter. Det andra ska ingjuta nytt blod så jag kan blicka framåt och bara framåt. Vissa människor kommer bli glada, andra ledsna och sårade, några kanske blir arga. Må så vara, det är dags att jag säger det som det är.
Mitt filmprojekt bara dog i somras. Jag vet inte vad som hände, eller det kanske jag visst vet men jag är inte säker. Hur som helst måste det nu börja leva igen och i dag ska jag börja på en ny film. Jag kikade genom mitt bibliotek av äldre filmer. Grekland-resan, Edinburgh-resan, sommaren '09. Det verkar som om jag har lagt mycket på isen sedan jag gick i idé i vintras. Grekland-resan ska bli en filmdagbok och jag upptäckte till min förskräckelse att visa klipp blivit litet korrumperade med tiden. Det får gå ändå.
Jag har funderat på det där med att leva för dagen, fånga dagen, leva som om det vore min sista dag på jorden. Men allt det där fungerar inte när man har ett jobb! Du går till jobbet och slutar inte förrän 22.30, vad gör du på jobbet som är så betydelsefullt för dig? Nej, du är ju där för att du vet att det finns en stor chans att du kommer leva i morgon och dagen efter det och dagen efter det o.s.v. Du kan inte leva livet som om det skulle tas ifrån dig nästa dag, för då skulle du inte kunna leva särskilt gött särskilt länge. Men om du visste när du skulle dö då? Kanske inte att du skulle dö i morgon, men säg, till din 25-årsdag? 25 år, då är man ganska ung ändå, ett snyggt lik kunde man bli. Det skulle ge mig ett drygt år och nu börjar det låta som en idé! Ett år är rätt bra med tid att försöka göra det där du alltid velat, leva på det där viset du egentligen alltid vill (men inte vågar, för konsekvenserna är för jobbiga att leva med) och göra en stor förändring som förbluffar andra. De kommer undra varifrån du fått din nyvunna vishet om hur man bör bemöta livet, de kommer tro att du blivit upplyst på något vis och sanningen är ju just det: Du vet att din tid är begränsad och därför har du slutat slösa tiden. Om drygt ett år skulle det vara dags att dra snaran runt halsen och tänka tillbaka på det jag fått uppleva, tacka mig själv för allt det goda och sända ett tyst vädjan till förlåtelse för det dåliga man gjort (inklusive att ta sitt liv, det skulle knäcka de flesta i min omgivning). Sedan skulle jag nyfiket fundera på vad som faktiskt händer efter att allt blivit svart och jag tappat medvetandet och sakta glider ur existens. Vad händer då? Jag skulle få veta men inte till någon nytta för andra.
Nå, det skulle förvisso vara uppfriskande att ta ett sådant beslut och verkligen leva ut sitt liv till fullo. Inga hinder som moral, dåligt självförtroende eller andras nedvärderande blickar. Inget skulle hindra dig. Men... Det finns så klart inget som säger att du inte bara skulle kasta bort dina dagar, även om du visste att du måste dö om ett år. Jag har en aning om att det skulle vara ganska lätt att slarva med sitt upplysta liv och du kanske skjuter på datumet en aning? Du kanske tycker att du har det rätt bra ändå, varför avsluta något som kanske kan bli riktigt najs om du ger det litet mer tid? Jag själv är för bekväm, för feg, för kär i mig själv för att ta farväl på ett sådant vis. Jag kommer dö av någon hjärtattack, som alla andra gamlingar. För mycket kolesterol i blodet. Men det är klart... Det skulle vara kul att få höra snacket efteråt, givetvis. Särskilt intresserad är jag av huruvida de tjejer jag varit kär i, skulle gråta eller sakna mig eller erkänna att jag var ändå värd mer än de gav. Åh, vilka hemskt självömkande tankar! Haha! Men det är sanningen. De skulle utan tvekan vara ledsna och vilja ha mig tillbaka och så skulle jag hoppa upp ur kistan och förklara att jag genom ett mirakel får leva vidare, varpå vi alla (i sinom tid) skulle gå tillbaka till våra respektive liv. Snart skulle ingen minnas varför jag var så speciell som de en gång tänkt. Ah, livet och döden. Du blir inte klokare av att filosofera över någondera.
Bara en sak kan du vara säker på, om du vill leva ditt liv fullt ut, så måste du bryta mallar och vare sig du tänker leva tills du dör av gammal ålder eller om du tänker ta ditt liv i morgon, så är det inte svårare än att säga "ja" till sådant som du normalt säger "nej" till, att säga ifrån när du normalt tiger, att göra det där som sporadiskt flög in i ditt huvud och ditt förnuft viftade bort. Ett steg längre fram, där ligger ändlösa möjligheter i mitt liv. Bara ett steg fram...
Så, min 25:e födelsedag alltså. Vissa säger att världen går under år 2012 och vem vet, kanske gör den det. För mig kanske? Nej, högst otroligt.
Men tanken gäckar...
-Jo, jag är seriös.
Jag har börjat på något nytt, flera nya saker, vill jag tro. Två projekt, vilkas egentliga uppgifter är att uppväcka mig från det döda. Det ena ska ta ihjäl alla gamla, nedbrytande känslor som tynger mig om kvällar och nätter. Det andra ska ingjuta nytt blod så jag kan blicka framåt och bara framåt. Vissa människor kommer bli glada, andra ledsna och sårade, några kanske blir arga. Må så vara, det är dags att jag säger det som det är.
Mitt filmprojekt bara dog i somras. Jag vet inte vad som hände, eller det kanske jag visst vet men jag är inte säker. Hur som helst måste det nu börja leva igen och i dag ska jag börja på en ny film. Jag kikade genom mitt bibliotek av äldre filmer. Grekland-resan, Edinburgh-resan, sommaren '09. Det verkar som om jag har lagt mycket på isen sedan jag gick i idé i vintras. Grekland-resan ska bli en filmdagbok och jag upptäckte till min förskräckelse att visa klipp blivit litet korrumperade med tiden. Det får gå ändå.
Jag har funderat på det där med att leva för dagen, fånga dagen, leva som om det vore min sista dag på jorden. Men allt det där fungerar inte när man har ett jobb! Du går till jobbet och slutar inte förrän 22.30, vad gör du på jobbet som är så betydelsefullt för dig? Nej, du är ju där för att du vet att det finns en stor chans att du kommer leva i morgon och dagen efter det och dagen efter det o.s.v. Du kan inte leva livet som om det skulle tas ifrån dig nästa dag, för då skulle du inte kunna leva särskilt gött särskilt länge. Men om du visste när du skulle dö då? Kanske inte att du skulle dö i morgon, men säg, till din 25-årsdag? 25 år, då är man ganska ung ändå, ett snyggt lik kunde man bli. Det skulle ge mig ett drygt år och nu börjar det låta som en idé! Ett år är rätt bra med tid att försöka göra det där du alltid velat, leva på det där viset du egentligen alltid vill (men inte vågar, för konsekvenserna är för jobbiga att leva med) och göra en stor förändring som förbluffar andra. De kommer undra varifrån du fått din nyvunna vishet om hur man bör bemöta livet, de kommer tro att du blivit upplyst på något vis och sanningen är ju just det: Du vet att din tid är begränsad och därför har du slutat slösa tiden. Om drygt ett år skulle det vara dags att dra snaran runt halsen och tänka tillbaka på det jag fått uppleva, tacka mig själv för allt det goda och sända ett tyst vädjan till förlåtelse för det dåliga man gjort (inklusive att ta sitt liv, det skulle knäcka de flesta i min omgivning). Sedan skulle jag nyfiket fundera på vad som faktiskt händer efter att allt blivit svart och jag tappat medvetandet och sakta glider ur existens. Vad händer då? Jag skulle få veta men inte till någon nytta för andra.
Nå, det skulle förvisso vara uppfriskande att ta ett sådant beslut och verkligen leva ut sitt liv till fullo. Inga hinder som moral, dåligt självförtroende eller andras nedvärderande blickar. Inget skulle hindra dig. Men... Det finns så klart inget som säger att du inte bara skulle kasta bort dina dagar, även om du visste att du måste dö om ett år. Jag har en aning om att det skulle vara ganska lätt att slarva med sitt upplysta liv och du kanske skjuter på datumet en aning? Du kanske tycker att du har det rätt bra ändå, varför avsluta något som kanske kan bli riktigt najs om du ger det litet mer tid? Jag själv är för bekväm, för feg, för kär i mig själv för att ta farväl på ett sådant vis. Jag kommer dö av någon hjärtattack, som alla andra gamlingar. För mycket kolesterol i blodet. Men det är klart... Det skulle vara kul att få höra snacket efteråt, givetvis. Särskilt intresserad är jag av huruvida de tjejer jag varit kär i, skulle gråta eller sakna mig eller erkänna att jag var ändå värd mer än de gav. Åh, vilka hemskt självömkande tankar! Haha! Men det är sanningen. De skulle utan tvekan vara ledsna och vilja ha mig tillbaka och så skulle jag hoppa upp ur kistan och förklara att jag genom ett mirakel får leva vidare, varpå vi alla (i sinom tid) skulle gå tillbaka till våra respektive liv. Snart skulle ingen minnas varför jag var så speciell som de en gång tänkt. Ah, livet och döden. Du blir inte klokare av att filosofera över någondera.
Bara en sak kan du vara säker på, om du vill leva ditt liv fullt ut, så måste du bryta mallar och vare sig du tänker leva tills du dör av gammal ålder eller om du tänker ta ditt liv i morgon, så är det inte svårare än att säga "ja" till sådant som du normalt säger "nej" till, att säga ifrån när du normalt tiger, att göra det där som sporadiskt flög in i ditt huvud och ditt förnuft viftade bort. Ett steg längre fram, där ligger ändlösa möjligheter i mitt liv. Bara ett steg fram...
Så, min 25:e födelsedag alltså. Vissa säger att världen går under år 2012 och vem vet, kanske gör den det. För mig kanske? Nej, högst otroligt.
Men tanken gäckar...
Kommentarer
Trackback
