Avvikelser

"Har du sett att det finns en scen i Bridget Jones där det snöar och åskar samtidigt? Jag förstår inte att de inte tänkte på det när de gjorde filmen!"

Nå, det är inte åska, utan någon elektrisk apparat som ger ifrån sig ett blixtrande ljus litet sporadiskt.

Jag sitter i min fåtölj och skrockar gott åt en lättsam romantisk komedi. I filmen ser vi ett klassiskt scenario: En ung kvinna faller för en man hon från början avskyr. Inte nog med det, hon är uppe i ett tämligen seriöst förhållande medan hon faller för denne nye man hon avskyr. Det hela är sött, harmlöst och kräver inte mycket av tittaren.

Då börjar en stor, tjock elefant bakom mig skrika.

"Hoppa av en klippa, din otrogna slampa!", "Jävla idiot!", "Åh, vilka puckon!", "Hon är en otrogen hagga och han är en naiv pajkvasker" och så fortsätter det.

Jag bor nämligen inom samma väggar som denna valross utan någon som helst självkänsla eller taktkänsla. Hon skriker, hoppar och vräker ur sig vad som en kommer över hennes inskränkta lilla elefanthjärna. Hon har ingen sikt utanför sin egna mikroskopiska ram av moralitet. Hennes verklighetsuppfattning är begränsad till längden av hennes fjantigt korta snabel. Detta outhärdliga beteende, som förvisso ej är konstant men ändock frekvent, måste jag leva med. Det går nämligen inte att resonera med denna elefant. Stor som ett hus, orubblig, oresonabel, osäker och ofantligt fjantig.

Jag blir smått galen men jag måste stå ut med detta monster. Om jag inte gör det har jag ingenstans att bo. Men jag ska inte bo här för evigt, nej, nej. Jag kommer flytta härifrån så fort chansen uppenbarar sig. Krävs bara en starkare ekonomi och ett ställe där jag vill bo och får vara ifred från detta hysteriska nervvrak som är elefanten i mitt vardagsrum.

God natt.