För snart ett år sedan.
När årstiden skiftar till vinter, vår, sommar och höst, varje gång precis i skiftets första dagar kan jag känna doften av den nalkande årstiden som faller över oss, som mörkret om nätterna. Det doftar av... smärta... ljuva leenden... hårda ord... bittra stunder... vackra förhoppningar. Det är olika, beroende på vilken årstid vi står inför och vem jag agerar för dagen.
Nu är det höst, jag minns hur en röst på radion nästan högtidligt förkunnade hur vi upplevde sommarens sista natt tillsammans när jag cyklade hem från jobbet den 30:e augusti. Det var en mörk måndagskväll. Hösten doftar av löv som lägger sig till ro, vindar som drar litet extra i håret, regnet som tynger mina kläder och hela världen verkar förbereda sig inför något hemskare. För mig har hösten inneburit många olika saker, såsom nya chanser, farväl till vänner, farväl till kärlek, livsförändrande resor, farväl till livet. Det är mest farväl som jag minns när jag tänker tillbaka och därför, när jag nu känner vittring av hösten, är det med ett tungt hjärta jag går fram och tänker tillbaka på dagar jag saknar och fruktar.
För snart ett år sedan åkte jag iväg på en resa som skulle förändra mitt liv, ännu en gång. En resa som skulle vara min längsta någonsin, både bildligt och bokstavligt. I slutändan rev resan sönder mina borgar och slott, som en symbol för hur alla mina resor slutar. Egentligen började resan för långt mer en ett år sedan. Egentligen började den när jag var 16 år och om du tror på att berättelser har ett slut så slutade den berättelsen där min resa slutade. Februari 2010. Sju år varade den berättelsen och på sätt och vis var det min första kärlek.
För snart två år sedan tog hon sitt liv, min vän, mitt hjärta, mitt samvetes röst. Innan dess hade jag tillbringat två år med att hantera förlusten av henne. Efter det följde ännu ett långt år av sorg och ett hål i mig som aldrig fylldes.
Varje höst befinner jag mig på samma plats. Att hantera det förgångna, att minnas mina förluster och att gråta över ett liv jag inte lever, det verkar vara min lott. Det kommer och går men jag kan alltid vara säker på att det kommer tillbaka. Jag har fallit tillbaka nu. Sällskap lockar inte längre, inte heller nya projekt eller träning, jobb eller spel. Inget vill jag göra. Utom en sak...
Jag vill flyta iväg på glömskans gråa åskmoln och flyga högt och långt från allt som jag varit med om.
Fly bort från mitt liv som eskapist men inte hitta något nytt utan bara begrava det gamla.
Jag vill sammansmälta med mörkret i mitt rum om nätterna och vara försvunnen för alltid när morgonens ljus sipprar in.
Ingen destination, inget livsmål och inga förhoppningar.
Bara en önskan om avslut och glömska - evig glömska.
För snart ett år sedan började jag på en resa,
För snart två år sedan avslutade en annan sin resa.
När slutar min resa?
Nu är det höst, jag minns hur en röst på radion nästan högtidligt förkunnade hur vi upplevde sommarens sista natt tillsammans när jag cyklade hem från jobbet den 30:e augusti. Det var en mörk måndagskväll. Hösten doftar av löv som lägger sig till ro, vindar som drar litet extra i håret, regnet som tynger mina kläder och hela världen verkar förbereda sig inför något hemskare. För mig har hösten inneburit många olika saker, såsom nya chanser, farväl till vänner, farväl till kärlek, livsförändrande resor, farväl till livet. Det är mest farväl som jag minns när jag tänker tillbaka och därför, när jag nu känner vittring av hösten, är det med ett tungt hjärta jag går fram och tänker tillbaka på dagar jag saknar och fruktar.
För snart ett år sedan åkte jag iväg på en resa som skulle förändra mitt liv, ännu en gång. En resa som skulle vara min längsta någonsin, både bildligt och bokstavligt. I slutändan rev resan sönder mina borgar och slott, som en symbol för hur alla mina resor slutar. Egentligen började resan för långt mer en ett år sedan. Egentligen började den när jag var 16 år och om du tror på att berättelser har ett slut så slutade den berättelsen där min resa slutade. Februari 2010. Sju år varade den berättelsen och på sätt och vis var det min första kärlek.
För snart två år sedan tog hon sitt liv, min vän, mitt hjärta, mitt samvetes röst. Innan dess hade jag tillbringat två år med att hantera förlusten av henne. Efter det följde ännu ett långt år av sorg och ett hål i mig som aldrig fylldes.
Varje höst befinner jag mig på samma plats. Att hantera det förgångna, att minnas mina förluster och att gråta över ett liv jag inte lever, det verkar vara min lott. Det kommer och går men jag kan alltid vara säker på att det kommer tillbaka. Jag har fallit tillbaka nu. Sällskap lockar inte längre, inte heller nya projekt eller träning, jobb eller spel. Inget vill jag göra. Utom en sak...
Jag vill flyta iväg på glömskans gråa åskmoln och flyga högt och långt från allt som jag varit med om.
Fly bort från mitt liv som eskapist men inte hitta något nytt utan bara begrava det gamla.
Jag vill sammansmälta med mörkret i mitt rum om nätterna och vara försvunnen för alltid när morgonens ljus sipprar in.
Ingen destination, inget livsmål och inga förhoppningar.
Bara en önskan om avslut och glömska - evig glömska.
För snart ett år sedan började jag på en resa,
För snart två år sedan avslutade en annan sin resa.
När slutar min resa?
Kommentarer
Trackback
