En linje mellan liv och mening
"...du är bara rädd att vara ensam."
Snart går jag isär. Jag har inga utsikter och allt vad jag vill är bara stoft.
Ingen utbildning.
Inget körkort.
Inget boende.
Inga pengar.
Ingenting.
Jo, mina vänner.
De är få. Någon flydde utomlands. En tog sitt liv. Andra liksom försvann gradvis. De som sagt farväl och de som jag sagt farväl till. Jag har inte många men de betyder desto mer för mig. Synd då att jag behandlar mina vänner utan vare sig respekt eller kärlek. Samma sak med min familj: Jag tar dem förgivet. Ja, åtminstone har jag blivit sagd detta.
Vad återstår för mig att göra? Kämpa eller ge upp? Kan man polarisera sitt liv på det viset? I slutändan, vem är jag och vad vill jag? Rättelse: Vem vill jag vara?
En öppen hemlighet
"...jag vet vad du sade och jag vet vad du vill men jag känner dig. Du är impulsiv och känslosam. Du kan inte kontrollera sådant. Kan du inte bara erkänna att det kommer hända istället? Det vore rättvist."
Så kom det sig att också jag började skriva. Jag behöver ett annat rum, där jag i modersmål kan skriva om allt det där som inte får plats i det engelska språket på en spelsajt. Det där jag inte vill att någon ska höra. Så jag publicerar det på en blogg? Öppen för hela världen att se. Ja, då vill jag ju ändå att någon ska se det. Jag vill att någon ska se mig.
Berömmelse söker jag inte, bara att älskas.
