Avvikelser

Jag läser hennes gamla mejl. För en sekund försvinner jag, glömmer bort tid och rum, tror att jag är där igen.

Någonstans innanför, innanför mitt skin, bakom mina ben och muskler gör det ont. Bortom blodet och hjärtat som pumpar det finns det ett osynligt tomrum som här känner börda, sorg och saknad. Ett rum inom som inte finns. Smärta... som inte finns, inte kan kännas.

Hon skrev att hon behövde vara för sig själv, att hon behövde tid för sig själv. Hon skriver... skrev, att hon trodde att hon kunde finna det hon sökte även tillsammans med mig.

Nu är jag där igen, vi är kära och löften och förhoppningar om framtiden ringer klart och rent som kyrkklockor. Vi trodde vi hade insikten och förståelsen om oss själva och omvärlden: Vi kunde sväva över alla de hindren ni andra föll för. Naivitet, kallas det så när man vill något så starkt att man glömmer bort sina begränsningar?

Hon skriver att hon tror att jag är en sådan som ser, som inte blundar, som reder ut.

Jag slutar läsa och slits obarmhärtigt tillbaka till ett mörkt rum i ett kallt land. Klockan har sedan länge passerat midnatt och jag är inte längre där, inte längre kär. Tiden spelar all roll i världen, den bestämmer var jag är. Där är jag kär; här är jag allt annat utom det. Hur kunde vi drömma så stort?

Har jag skrivit "Vi"? hela denna tid? Det är ju bara jag. "Jag".

Jag. Ensam. Saknad. Tillbaka. Framåt. Lycka. Självkännedom. Jag kan associera på detta viset men kommer alltid tillbaka till en rundgång av "Ensam". Jag behöver något och ser mig om...

På bordet, bland helgens fortfarande ej undanröjda flaskor och glas, står den. En ros. Den står stolt i en Fanta-flaska. Ensam och ogenerat röd. Då förvandlas rosen till en lykta, ett ljus. Den glöder okuvligt i mörkret då jag går fram till den.

På rosen, lyktan, ljuset finns en lapp. Jag öppnar och läser: "Tack för allt!".

I ett tomrum inuti mig får den plats. En ros, ett ljus, en hälsning från en vän. På lappen läser jag "Tack för allt!" men egentligen står det "Du är inte ensam!".