Livet ∞ Mening
"När jag dör, vad har det för betydelse vad jag gjort av mitt liv?"
Tillbaka på bekanta gator, mina fötter är alltför invanda vid dessa steg. Jag längtar tillbaka bort där inte namn, vägar och träd talar om minnen. Jag vet nu hur det är att känna till en plats för väl: Falun har blivit en börda. Staden som ligger mig nära hjärtat tynger nu ned mitt bröst som en stenbumling. Jag måste fly och det är av rädsla för det förgångna jag flyr. Jag ser förändring som en självklar händelse i var varelses liv. Det är en drivkraft som tvingar oss att söka något bättre eller att komma undan något dåligt. Vi jagar aldrig förändring om vi tror att det leder till något dåligt allena. Så nu, när jag vill förändra och förnya mitt liv, gör jag det för fruktan av det gamla eller för hoppet om det nya eller båda? Jag är osäker.
Å ena sidan är jag förväntansfull och ivrig att börja med de planer jag lagt framför mig: ny stad, nytt hem, nya människor, nytt jobb, ny utbildning. Ja, folk blir aldrig så tillfreds som när man berättar om sina planer. Det gör dem nöjda. Inte egentligen för att de bryr sig om mig (även om de gör det!) utan för att det motsäger sig livets natur så gravt om du inte har en plan, ett mål, något att sträva efter. Jag förstår dem, jag är av samma åsikt: Den enda anledningen till vår existens är att vi hittar på mål, må de vara konkreta eller rent virtuella: Utan mål i livet skulle vi sakna mening och alltså inte leva. Det händer att de som ser detta faktum tar sitt liv eftersom de inser faktum nummer två: De mål vi sätter framför oss i livet är bara vad vår egen fantasi, vår hjärna, hittat på. Jag kan när som helst ändra mina planer eller radera dem helt och hållet.
Men utan mål skulle jag bara stå kvar med ett alternativ: Självmord. Inget har ju egentligen någon logisk eller ultimat mening utan just det att vi fortsätter sträva/leva. Meningen med livet är, förstås, upp till var man och kvinna att uppskatta. Ingen lever för samma mening. Frågan är vad "meningen" har för värde om man inser att det man lever för och jobbar mot bara är påhittat av en själv. "Religion" påpekar någon men religion är även det en produkt av detta, enligt mig. Många lever dock för andras skull, eftersom det inte finns något värre än att förlora en närstående människa för de som njuter av livet (må det vara för att de inte kan genomskåda livets hägring eller för att de accepterar förutsättningarna). Livet är nog en illusion, trots allt, men inte på det viset många tänker när de hör frasen.
Å andra sidan? Jag har aldrig slutat älska Louise. Varför skulle jag? Det är fullkomligt uppenbart att jag alltid kommer älska henne om man bara förstår vad människor har för effekt på mig (och säkerligen de flesta andra). Louise lärde mig så väldigt mycket om livet, om mig själv och om sådant jag inte visste fanns. Hon blev en del av den jag är. Därför älskar jag henne och kommer alltid att göra så. Jag älskar mig själv och hon är jag. Kommer jag sluta älska Stella då? Nej och vid det här laget känns förklaringen given. Människor som gör avtryck i mig, stannar i mig. Jag har visserligen inte levt särskilt länge, i perspektiv till hur många år en människa lever i genomsnitt idag, men jag ser inte hur dessa flickor kan bli mindre betydelsefulla senare i mitt liv. Jag ser bara att fler människor gör dem sällskap och blir en del av mig.
Vad var min poäng med det senaste stycket? Att illustrera hur jag inte kan komma från det förflutna, vilken stad jag än väljer, vilket jobb jag än väljer, vilka människor jag än möter, vilket liv jag än lever. För hur mycket jag än älskar de människor jag stött på och njuter av alla fantastiska känslor de fyllt mig av så belyser de framförallt de saker jag saknar. Vissa ser detta som något vackert och fint i livet, de menar att det är just det som är att leva. För min del visar det på hur genomskinligt ett liv är och i slutändan kan det komma att urholka min syn på mitt liv.
"Livet ∞ Mening" och om denna kedja bryts resulterar det i döden. Men det slutar aldrig.
Tillbaka på bekanta gator, mina fötter är alltför invanda vid dessa steg. Jag längtar tillbaka bort där inte namn, vägar och träd talar om minnen. Jag vet nu hur det är att känna till en plats för väl: Falun har blivit en börda. Staden som ligger mig nära hjärtat tynger nu ned mitt bröst som en stenbumling. Jag måste fly och det är av rädsla för det förgångna jag flyr. Jag ser förändring som en självklar händelse i var varelses liv. Det är en drivkraft som tvingar oss att söka något bättre eller att komma undan något dåligt. Vi jagar aldrig förändring om vi tror att det leder till något dåligt allena. Så nu, när jag vill förändra och förnya mitt liv, gör jag det för fruktan av det gamla eller för hoppet om det nya eller båda? Jag är osäker.
Å ena sidan är jag förväntansfull och ivrig att börja med de planer jag lagt framför mig: ny stad, nytt hem, nya människor, nytt jobb, ny utbildning. Ja, folk blir aldrig så tillfreds som när man berättar om sina planer. Det gör dem nöjda. Inte egentligen för att de bryr sig om mig (även om de gör det!) utan för att det motsäger sig livets natur så gravt om du inte har en plan, ett mål, något att sträva efter. Jag förstår dem, jag är av samma åsikt: Den enda anledningen till vår existens är att vi hittar på mål, må de vara konkreta eller rent virtuella: Utan mål i livet skulle vi sakna mening och alltså inte leva. Det händer att de som ser detta faktum tar sitt liv eftersom de inser faktum nummer två: De mål vi sätter framför oss i livet är bara vad vår egen fantasi, vår hjärna, hittat på. Jag kan när som helst ändra mina planer eller radera dem helt och hållet.
Men utan mål skulle jag bara stå kvar med ett alternativ: Självmord. Inget har ju egentligen någon logisk eller ultimat mening utan just det att vi fortsätter sträva/leva. Meningen med livet är, förstås, upp till var man och kvinna att uppskatta. Ingen lever för samma mening. Frågan är vad "meningen" har för värde om man inser att det man lever för och jobbar mot bara är påhittat av en själv. "Religion" påpekar någon men religion är även det en produkt av detta, enligt mig. Många lever dock för andras skull, eftersom det inte finns något värre än att förlora en närstående människa för de som njuter av livet (må det vara för att de inte kan genomskåda livets hägring eller för att de accepterar förutsättningarna). Livet är nog en illusion, trots allt, men inte på det viset många tänker när de hör frasen.
Å andra sidan? Jag har aldrig slutat älska Louise. Varför skulle jag? Det är fullkomligt uppenbart att jag alltid kommer älska henne om man bara förstår vad människor har för effekt på mig (och säkerligen de flesta andra). Louise lärde mig så väldigt mycket om livet, om mig själv och om sådant jag inte visste fanns. Hon blev en del av den jag är. Därför älskar jag henne och kommer alltid att göra så. Jag älskar mig själv och hon är jag. Kommer jag sluta älska Stella då? Nej och vid det här laget känns förklaringen given. Människor som gör avtryck i mig, stannar i mig. Jag har visserligen inte levt särskilt länge, i perspektiv till hur många år en människa lever i genomsnitt idag, men jag ser inte hur dessa flickor kan bli mindre betydelsefulla senare i mitt liv. Jag ser bara att fler människor gör dem sällskap och blir en del av mig.
Vad var min poäng med det senaste stycket? Att illustrera hur jag inte kan komma från det förflutna, vilken stad jag än väljer, vilket jobb jag än väljer, vilka människor jag än möter, vilket liv jag än lever. För hur mycket jag än älskar de människor jag stött på och njuter av alla fantastiska känslor de fyllt mig av så belyser de framförallt de saker jag saknar. Vissa ser detta som något vackert och fint i livet, de menar att det är just det som är att leva. För min del visar det på hur genomskinligt ett liv är och i slutändan kan det komma att urholka min syn på mitt liv.
"Livet ∞ Mening" och om denna kedja bryts resulterar det i döden. Men det slutar aldrig.
Kommentarer
Trackback
