Brutna ben
"Du sa: 'Du rubbar min balans'
Och så fällde du mina ben"
Jag kände något gå sönder inuti. Ett dovt krasande ljud och en bedövande smärta. Det var mina ben, de bröts och jag föll handlöst till marken. Där ligger jag, ännu. Det blöder inte synligt men jag tror det är en inre blödning. För utomstående ser det nog lustigt ut: En man ligger, till synes helt frisk, och vrider sig i smärtor på marken. I smutsen.
Nu säger de åt mig att resa mig och stå upp ordentligt, att sluta kräla omkring och jag vet att de har rätt. Så jag reser mig, jag börjar gå längs vägen med mina brutna ben. Det gör ont men jag håller god min och försöker glömma blodet i munnen. Jag sväljer och ler. Det går långsamt men jag står ju upp och det är väl det som räknas?
Folk passerar förbi mig och tittar med avsky och jag skäms och försöker se ut som dem. Någon skrattar och flera följer med, till slut står jag mitt i en ring av elaka blickar och hånfulla skratt. Och där, precis bakom de som står längst fram i ringen, ser jag henne gå. Hon kastar inte en blick tillbaka utan går, utan tvekan, bort. Hon skrattar inte, hånar inte, hon bara går vidare.
Jag väntar tills det blivit mörkt och ringen av odjur tröttnat på att stirra och peka. Då, i ljuset av orangea gatlampor, tar jag mina första steg hem. Det är en lång väg dit och natten är kall och jag är naken. Men jag vet att när gryningen till slut kommer, då är jag nära. Kanske har mina ben läkts, kanske har blödningarna slutat då. Kanske...
Och så fällde du mina ben"
Jag kände något gå sönder inuti. Ett dovt krasande ljud och en bedövande smärta. Det var mina ben, de bröts och jag föll handlöst till marken. Där ligger jag, ännu. Det blöder inte synligt men jag tror det är en inre blödning. För utomstående ser det nog lustigt ut: En man ligger, till synes helt frisk, och vrider sig i smärtor på marken. I smutsen.
Nu säger de åt mig att resa mig och stå upp ordentligt, att sluta kräla omkring och jag vet att de har rätt. Så jag reser mig, jag börjar gå längs vägen med mina brutna ben. Det gör ont men jag håller god min och försöker glömma blodet i munnen. Jag sväljer och ler. Det går långsamt men jag står ju upp och det är väl det som räknas?
Folk passerar förbi mig och tittar med avsky och jag skäms och försöker se ut som dem. Någon skrattar och flera följer med, till slut står jag mitt i en ring av elaka blickar och hånfulla skratt. Och där, precis bakom de som står längst fram i ringen, ser jag henne gå. Hon kastar inte en blick tillbaka utan går, utan tvekan, bort. Hon skrattar inte, hånar inte, hon bara går vidare.
Jag väntar tills det blivit mörkt och ringen av odjur tröttnat på att stirra och peka. Då, i ljuset av orangea gatlampor, tar jag mina första steg hem. Det är en lång väg dit och natten är kall och jag är naken. Men jag vet att när gryningen till slut kommer, då är jag nära. Kanske har mina ben läkts, kanske har blödningarna slutat då. Kanske...
Kommentarer
Trackback
