En linje mellan liv och mening
"...du är bara rädd att vara ensam."
Snart går jag isär. Jag har inga utsikter och allt vad jag vill är bara stoft.
Ingen utbildning.
Inget körkort.
Inget boende.
Inga pengar.
Ingenting.
Jo, mina vänner.
De är få. Någon flydde utomlands. En tog sitt liv. Andra liksom försvann gradvis. De som sagt farväl och de som jag sagt farväl till. Jag har inte många men de betyder desto mer för mig. Synd då att jag behandlar mina vänner utan vare sig respekt eller kärlek. Samma sak med min familj: Jag tar dem förgivet. Ja, åtminstone har jag blivit sagd detta.
Vad återstår för mig att göra? Kämpa eller ge upp? Kan man polarisera sitt liv på det viset? I slutändan, vem är jag och vad vill jag? Rättelse: Vem vill jag vara?
Kommentarer
Trackback
