Avvikelser

Ensam hemma i mitt bombnedslag.
Rådvillt har jag låtit dagar passera.
Genom dessa dagar har jag jagats
av en demon som vill tala om saker,
saker jag inte vet om jag kan förstå.

Känslan av förlust.
Rädslan för ensamhet.
Paniken som tidens illusion medför.
Avskyn för mitt egna väsen.
Varför är jag den jag är?

De få svaren som finns
drunknar i ett hav av frågor.
Inget fyrtorn - inga stjärnor:
mörkret är min ledsagare
ner i djupet; ner efter svaren.

Jag kryper fram
Det är något giftigt i luften - någon har drogat vaktmästaren
Så huvudet hänger tungt
Ner, ner, ner i avloppet (något svart)
Jag vänder mig om och ser början och slutet i ett.

Vaktmästaren är död. Han var bara 24 år.
En ceremoni kommer hållas i hans fantasi.
Jag kryper fram, det är kladdigt och mjukt.
Allt snurrar runt, någon har satt hallen i brand.
Röken fyller lungorna - andas in - allt blir svart.

Sedan vitt - sedan rött - sedan grönt...
Någon har förgiftat lakanen jag använde förre natten.
Vaktmästaren bränner dem nu...
Eld renar världen från allt ont och gott

Så sade han.
En kopp - klunk, klunk, klunk - ah!
Häller ut. Halsen ömmar - känns liksom kletig.
Det är varmt nu - taket är varmt!

Gapar, stirrar, känner och sväljer...
Agh... Gaaah. Hm. Aaaaaaaahg. Nej.
Kryper in.
Det bränner, det brinner, det snurrar.

Snurrar... Snurrar ner... Slocknar...
Vaktmästaren ruskar i någons kropp.
Wowuw - kowuw kowuw - woowuuw - wooouuuw...
Det brinner - först grönt - sedan rött - sedan vitt

Sedan svart...

De sista orden du sade övertygade mig.
Jag visste vad jag valde bort,
jag visste inte vad du erbjöd i gengäld.
En hand utsträckt i mörkret,
här fanns gott om utrymme att falla handlöst...

...handlöst ner i abyssen.

Se nu vardagens öken, i vilken jag vandrar.
I fjärran skymtar landet Blasé som en hägring,
ett löfte om bekanta dofter i min värld
som klätts i nyanser av tristesse och olust.
Du har valt att följa mig på färden...

...din svala hand är ett vapen mot sanden.

Framför oss är porten till visshet, jag knackar på.
Ingen svarar, förstås, tänker jag och vänder om.
Sömnlös i natten, drömmande i dagsljus,
du sjunger en vaggvisa som jag lärde dig.
Till sist somnar vi med allting under oss...

...allting över oss.

"You're asking me, will my love grow... I don't know..."

Du växer för var dag
En solros som sträcker sig över alla ängsblommor
Med kronbladen vitt spridda i skyn
Närmare solen törs ingen resa

Du springer med vinden
En virvellvind som drar med sig sandkorn, löv och regn
I sommar mild - lätt, i vinter frisk - hård
Ingenting står emot den kraften

Du har byggt ditt bo i mig
En impuls som värker - längtar efter utlösning
Vågor av adrenalin går i mina ådror
Din röst ekar i mina hjärtslag

Du töjer alla gränser
Jag mäter dig mot förfluten historia och framtida evighet
Jag ställer dig i kontrast till natt och dag
Omätbar och utan like; Du är den bästa

Du kanske tycker jag verkar borta i tankar?
Oooh!

Det kanske stämmer!

Som om jag hade nåt bättre för mig...
Som om jag inte lyssna längre!

Å det gör jag inte heller
När jag tänker på en ängel...

Hur kan det va snöflingor i april?

Hål i skorna och jag går i ösregnet
Å bilarna kör nästan över mig men jag märker inget!

För nu går hon runt här inne i huvet...
Å jag går mot henne, vart jag än går!

Jag är kär i en ängel
Hon ser rakt igenom mig!

Å det verkar som solen aldrig når
Längre än dit min Mathilda går...

Får jag be om ursäkt? Har jag varit onödigt cynisk eller avsiktligt pessimistisk?
Kanske...
Huruvida det var överdrivet eller påtvingat eller obefogat kan jag låta vara osagt för det är forntid nu.

Jag vaknade ur sömnen av att någon viskade "Sov vidare"
Men nu var jag redan vaken. Du väckte mig.
Jag gick invant nedför trappor som jag aldrig sett
och när jag nådde ytterdörren var den öppen och olåst!
Du hade kommit in som en objuden gäst
och där stod du nu, med armarna om mig, en kyss på munnen.
Jag började leta efter något, en sak jag visste fanns.
Du höll den i handen och slängde den i golvet. Trasig.
Jag går ut och letar sjukdomar, gråa moln och döda djur.
Du har något i din knutna hand. Du öppnar handen...
Det är mitt hjärta.
Du har det.
Tack.

"Tills den dagen stannar jag kvar, och sköljer bort all oro som du har..."

Nu får det vara nog. Jag är så trött på mig själv. Jag vill välja och jag har två alternativ. Det ena är att ta mig samman, börja göra något av allt jag fått för mig. Bara något litet och sedan kanske fortsätta med nästa...? Mitt andra alternativ är att gräva ett djupt, djupt hål och bygga ett litet bo under jord. Där skulle jag krypa in och försvinna bort i glömskans mörker. Ingen som kunde tala, ingen som kunde fråga och ingen som kunde klaga - inte minst jag själv. Egentligen har jag tre val, om man räknar med "fortsätta göra ingenting, som du gör nu" men jag har valt det så länge att jag börjar få ångest. Ja, uppenbarligen.

Jag tycker jag försöker men jag vet inte riktigt vad det är som drar ner mig på nytt varje gång. Självmotivering är alltså inte min sak, verkar det. Borde jag prata med någon? Jag rotar fortfarande runt i gammal lort som jag förvisso inte borde glömma, men som jag minst sagt rullat runt i för länge nu. Det är dags att resa sig, gå därifrån och blicka åt något annat håll. Vilket håll som helst, utom nedåt.

Förhoppningar

Ånger och oro
Tvivel rinner nedför ansiktet som kallt vatten

Jag lägger en bit ihopvikt papper framför dig
På den står allt, allt jag vill veta...
Du gör en ansats att veckla ut lappen, att läsa den

Jag har redan tänt eld på ett utav hörnen
Den brinner upp framför våra ögon
Du tittar snett på mig
Det var länge sedan du orkade fråga mig nu

Jag vänder om och börjar gå därifrån
Fötter som tunga stenblock då jag väntar
Jag hoppas du ska hindra mig nu
Men du känner mig för bra
Du vet att jag inte kommer förstöra något

Nästa dag och nästa och dagen efter det
Det kommer fortgå som det brukar
Jag kommer inte sluta, inte försvinna, inte dö
Jag kommer tyna, men alltid synas, alltid
Jag kommer se dig växa och se dig blomma ut
Du kommer se mig vissna, vittra, jag kommer viska

"Och precis så, lämnade han henne, på en dammig väg under ett träd!"

Håkan spelade på Folkets Hus i Umeå i natt. Det var en fantastisk spelning och en intressant spellista! Jag blev glatt överraskad ett par gånger över låtvalet men naturligtvis saknade man minst tio andra låtar som man älskar. Man kan inte få allt men man kan få något fantastiskt ändå. När Håkan var färdig, helt färdig, så var jag också helt färdig. Trött, svettig, hes och lycklig. Så lämnar han oss, så står vi ensamma kvar, fullkomligt uppe i varv och ändå skakiga i benen. Han vet att belöna sin publik. Han vet att göra en entré, han vet att hålla oss uppe på tårna precis varje sekund, han vet att avsluta så att fibrerna i kroppen skälver! Han vet, den där Håkan, att ge oss allt men inte lämna oss med något kvar alls. Tack.

"De som sagt, att allt jag säger är en lögn, de talar naturligtvis sanning!"

Fortfarande fast. Ovillig och envis i strävan att göra just inget. Jag är övertygad om att om de såg mig nu, så vore det "bye-bye pretty eyes".

Det är svårt, det där med att leva, inte minst när tanken är att du ska må gott under processen. Ah, kom inte med det där första motargumentet du tänker på. Var inte så förutsägbar och banal! Du vet inte vart jag är på väg och det för inte jag heller.

Jag har så mycket jag kunde starta, så många idéer, så många plattformar och så många möjligheter, lägen, öppna fönster och så stor valfrihet. Detta är livet jag ville skapa åt mig själv; Ett liv där jag kunde ta ett steg i just vilken riktning som helst och därifrån följa en egengjord stig från början till slut. Inget hindrar mig, ingenting i min väg, som skymmer min sikt, som fäller mig eller som ens varnar mig för konsekvenser. Ingenting står i min väg.
Plötsligt väger "ingenting" väldigt tungt. Plötsligt är det där steget så svårt och riskfyllt. Plötsligt är allt det som skulle innebära frihet och sorglöshet, plötsligt är det fängslande och farligt. Jag är paralyserad av ingen anledning alls, jag har ingen bra ursäkt och inte heller en dålig ursäkt. Jag har ingenting att säga dig, om du frågar varför det är som det är. Jag vet inget om mig själv. Ingenting som jag behöver veta, i alla fall.

Louise, Magdalena, Nadja, Hilda, Malin och Elin... Kommer inte på flera.

Osäker på vad det är jag egentligen saknar och behöver. Något? Är det något? Har jag allt eller...? Något är det. Något måste det vara eller så är jag bara ännu sorgligare än jag trodde. Det är något. Men vad? Snälla, säg att det är något!

Jag sade en person att jag kände till knepet hur man får det man vill ha, att jag visste hemligheten och att jag mycket riktigt också kunde få allt jag pekade på. Jag ljög, förstås. Jag vet inget sådant men hon trodde mig nog, precis som hon trodde allt annat jag ljög om. Och jag har ljugit, om allt. Snart kommer de på mig och då finns inte ens deras föreställningar om mig kvar. Vad finns kvar då, om inte lögnerna? Möjligheten till ett första steg, kanske...

Jag läser hennes gamla mejl. För en sekund försvinner jag, glömmer bort tid och rum, tror att jag är där igen.

Någonstans innanför, innanför mitt skin, bakom mina ben och muskler gör det ont. Bortom blodet och hjärtat som pumpar det finns det ett osynligt tomrum som här känner börda, sorg och saknad. Ett rum inom som inte finns. Smärta... som inte finns, inte kan kännas.

Hon skrev att hon behövde vara för sig själv, att hon behövde tid för sig själv. Hon skriver... skrev, att hon trodde att hon kunde finna det hon sökte även tillsammans med mig.

Nu är jag där igen, vi är kära och löften och förhoppningar om framtiden ringer klart och rent som kyrkklockor. Vi trodde vi hade insikten och förståelsen om oss själva och omvärlden: Vi kunde sväva över alla de hindren ni andra föll för. Naivitet, kallas det så när man vill något så starkt att man glömmer bort sina begränsningar?

Hon skriver att hon tror att jag är en sådan som ser, som inte blundar, som reder ut.

Jag slutar läsa och slits obarmhärtigt tillbaka till ett mörkt rum i ett kallt land. Klockan har sedan länge passerat midnatt och jag är inte längre där, inte längre kär. Tiden spelar all roll i världen, den bestämmer var jag är. Där är jag kär; här är jag allt annat utom det. Hur kunde vi drömma så stort?

Har jag skrivit "Vi"? hela denna tid? Det är ju bara jag. "Jag".

Jag. Ensam. Saknad. Tillbaka. Framåt. Lycka. Självkännedom. Jag kan associera på detta viset men kommer alltid tillbaka till en rundgång av "Ensam". Jag behöver något och ser mig om...

På bordet, bland helgens fortfarande ej undanröjda flaskor och glas, står den. En ros. Den står stolt i en Fanta-flaska. Ensam och ogenerat röd. Då förvandlas rosen till en lykta, ett ljus. Den glöder okuvligt i mörkret då jag går fram till den.

På rosen, lyktan, ljuset finns en lapp. Jag öppnar och läser: "Tack för allt!".

I ett tomrum inuti mig får den plats. En ros, ett ljus, en hälsning från en vän. På lappen läser jag "Tack för allt!" men egentligen står det "Du är inte ensam!".

"I live half my life in the past, and the other half in dreams."

Jag har precis vaknat från en helt otrolig dröm! Inte för att det som hände i drömmen var något helt revolutionärt eller så men den gav mig insikt i mitt eget liv, den var en sista pusselbit jag letat efter och jag kan nu se vad jag borde göra. Om jag gör det, om jag vågar eller klarar av det, det vet jag inte. Men nu vet jag vägen! Så här var drömmen, i stora drag:

Jag minns inte exakt hur den började men i början är jag i Umeå, nutid. Jag och snubben V träffas en kväll och han avslöjar att han byggt en fullt fungerande tidsmaskin, som han testat själv, om än bara för mindre experiment. Jag är imponerad men vi är båda överens om att det är ett farligt redskap och att vi kanske inte borde använda den. Sedan tror jag drömmen går över till att jag umgås med folk jag känner här i Umeå, men något verkar fel. Jag minns inte, eller vet inte vad det är som är fel, men något. Det är något jag är missnöjd med hos andra människor, något jag måste rädda dem från. Så jag träffar snubben V igen, han har tidigare åkt tillbaka i tiden någon gång och på något underligt vis är jag medveten om när han gjort det, eftersom vi är nära vänner och jag känner till maskinen. Vi beslutar oss för att jag ska åka tillbaka, ganska långt i mitt vuxna liv, för att kunna ställa saker tillrätta i nutiden. Jag återvänder till dessförinnan alla tragedier som inträffat i mitt "vuxna" liv hunnit hända. Året då jag flyttade in hos snubben V i hans lägenhet i Falun.

Allting ser annorlunda ut men jag förstår genast att det beror på att snubben V själv åkt tillbaka och sett till att ordna det fint för sig själv. Vi pratar och jag är hänförd, helt lyrisk över att maskinen fungerar och att jag åkt tillbaka i tiden. Hur många år är det? Ett par? Tre? Hur som helst, vi börjar genast prata om möjligheterna för saker vi kan ändra, göra rätt och jag fylls av ett hoppets rus. Snubben V, utan att ha följt med under själv tidsresan, är fortfarande fullt medveten om att jag har rest från framtiden och är fullkomligt insatt i allt. Mitt dåtida jag finns inte, eftersom jag "tar över" dennes plats medan jag är där. Jag börjar träffar folk men är tyst om det faktum att jag kommer från framtiden. Jag träffar min bror, hela min familj, jag träffar vänner och bekanta och är lyckligt medveten om min kunskap om framtiden, mitt övertag gentemot dem.

Så börjar det bli dags att göra det där "uppdraget", det jag reste tillbaka för. Jag reser upp till Umeå och åker dit jag bor i nutiden, kollektivet. Där bor en familj nu, i drömmen ser allt annorlunda ut. Kollektivet ar inte ens samma planläggning. Så är det kanske i drömmar. Men något är väldigt fel här också. Vi är under attack av något slags robot-liknande varelser. Jag tänker ut en plan för att besegra dem men innan vi hinner gillra fällan färdigt så kommer Gabriel, som jag bor med, in. Han ser väldigt annorlunda ut, större hår och en rödare ton. Men det är han och det är hans familj, utav vad jag förstått, som bor i kollektivet. Vi pratar och nu förklarar jag för honom att jag är från framtiden. Gabriel tror mig inte men jag ber honom testa mig, fråga mig något jag inte borde veta (eftersom vi är främlingar i dåtiden). Han frågar några löjligt svåra frågor som jag inte kan svara på, så jag börjar be honom fråga mer relevanta saker.

Plötsligt börjar jag dras ur drömmen, och jag känner det tydligt. Jag är nu i ett läge mellan vaken och sovande. Jag hinner tänka på hur jag skulle ha ändrat förhållandet med Stella. Jag hinner tänka på att jag borde åkt tillbaka i tiden och ställt saker till rätta, förklarat för henne hur det skulle ha slutat om vi gjorde som vi gjorde, för jag visste ju hela tiden. Sedan hann jag tänka att allt jag behövde göra var att inte dyka upp hemma hos föräldrarna just den där, avgörande kvällen, då brorsan hade återträff med sitt gamla teatergäng. Om jag inte var där, hade vi aldrig... Ja. Nu vaknar jag fullkomligt. Jag ville fortsätta drömma, för det var en fullkomligt fantastisk dröm! Fylld av spänning, löften om framtiden, en känsla av att vara i stånd till att förändra sin omgivning. Samtidigt är jag lycklig när jag vaknar. Jag förstår att jag har något viktigt att lära mig från denna dröm. De saker som händer, jag har förmågan att förändra det innan det händer, men inte efteråt. Louise tog sitt liv, Stella lämnade mig och nu är jag upptagen med att vara rädd för att bli sårad, så jag har blivit ytlig. Men ALLT det hemska som hänt kunde jag gjort något åt, då. Inte nu längre. Men i framtiden måste jag veta om att jag har den där makten, förmågan. Och allt jag behöver göra är att tänka, att tala, att vara ärlig. Det är så simpelt! Det går inte att förklara hur drömmen givit mig insyn ordentligt, det är mer en känsla. Nu vet jag bara. Och nu förstår jag att i drömmen reste jag tillbaka i tiden, inte för att rädda någon annan från sitt öde, utan för att rädda mig själv. Jag var den som behövde visas vägen. Den har nu visats för mig och jag känner mig upprymd som... jag kan inte beskriva det egentligen. Minns inte när eller om jag känt såhär förut.

Nu vill jag börja försöka. Det är dags att ta denna insikt och ge den vad den tål! Livet är så kort nu, och människorna runt omkring flyter förbi mig innan jag hunnit sträcka mig efter dem. Om jag inte gör något, vill säga. Det är dags nu.

- Du lämnade något meddelande på mobilen om att du mådde dåligt och inte visste om du ville hålla på med det här, så jag tänkte, fan, den här killen är inte seriös.
-Jo, jag är seriös.

Jag har börjat på något nytt, flera nya saker, vill jag tro. Två projekt, vilkas egentliga uppgifter är att uppväcka mig från det döda. Det ena ska ta ihjäl alla gamla, nedbrytande känslor som tynger mig om kvällar och nätter. Det andra ska ingjuta nytt blod så jag kan blicka framåt och bara framåt. Vissa människor kommer bli glada, andra ledsna och sårade, några kanske blir arga. Må så vara, det är dags att jag säger det som det är.

Mitt filmprojekt bara dog i somras. Jag vet inte vad som hände, eller det kanske jag visst vet men jag är inte säker. Hur som helst måste det nu börja leva igen och i dag ska jag börja på en ny film. Jag kikade genom mitt bibliotek av äldre filmer. Grekland-resan, Edinburgh-resan, sommaren '09. Det verkar som om jag har lagt mycket på isen sedan jag gick i idé i vintras. Grekland-resan ska bli en filmdagbok och jag upptäckte till min förskräckelse att visa klipp blivit litet korrumperade med tiden. Det får gå ändå.

Jag har funderat på det där med att leva för dagen, fånga dagen, leva som om det vore min sista dag på jorden. Men allt det där fungerar inte när man har ett jobb! Du går till jobbet och slutar inte förrän 22.30, vad gör du på jobbet som är så betydelsefullt för dig? Nej, du är ju där för att du vet att det finns en stor chans att du kommer leva i morgon och dagen efter det och dagen efter det o.s.v. Du kan inte leva livet som om det skulle tas ifrån dig nästa dag, för då skulle du inte kunna leva särskilt gött särskilt länge. Men om du visste när du skulle dö då? Kanske inte att du skulle dö i morgon, men säg, till din 25-årsdag? 25 år, då är man ganska ung ändå, ett snyggt lik kunde man bli. Det skulle ge mig ett drygt år och nu börjar det låta som en idé! Ett år är rätt bra med tid att försöka göra det där du alltid velat, leva på det där viset du egentligen alltid vill (men inte vågar, för konsekvenserna är för jobbiga att leva med) och göra en stor förändring som förbluffar andra. De kommer undra varifrån du fått din nyvunna vishet om hur man bör bemöta livet, de kommer tro att du blivit upplyst på något vis och sanningen är ju just det: Du vet att din tid är begränsad och därför har du slutat slösa tiden. Om drygt ett år skulle det vara dags att dra snaran runt halsen och tänka tillbaka på det jag fått uppleva, tacka mig själv för allt det goda och sända ett tyst vädjan till förlåtelse för det dåliga man gjort (inklusive att ta sitt liv, det skulle knäcka de flesta i min omgivning). Sedan skulle jag nyfiket fundera på vad som faktiskt händer efter att allt blivit svart och jag tappat medvetandet och sakta glider ur existens. Vad händer då? Jag skulle få veta men inte till någon nytta för andra.

Nå, det skulle förvisso vara uppfriskande att ta ett sådant beslut och verkligen leva ut sitt liv till fullo. Inga hinder som moral, dåligt självförtroende eller andras nedvärderande blickar. Inget skulle hindra dig. Men... Det finns så klart inget som säger att du inte bara skulle kasta bort dina dagar, även om du visste att du måste dö om ett år. Jag har en aning om att det skulle vara ganska lätt att slarva med sitt upplysta liv och du kanske skjuter på datumet en aning? Du kanske tycker att du har det rätt bra ändå, varför avsluta något som kanske kan bli riktigt najs om du ger det litet mer tid? Jag själv är för bekväm, för feg, för kär i mig själv för att ta farväl på ett sådant vis. Jag kommer dö av någon hjärtattack, som alla andra gamlingar. För mycket kolesterol i blodet. Men det är klart... Det skulle vara kul att få höra snacket efteråt, givetvis. Särskilt intresserad är jag av huruvida de tjejer jag varit kär i, skulle gråta eller sakna mig eller erkänna att jag var ändå värd mer än de gav. Åh, vilka hemskt självömkande tankar! Haha! Men det är sanningen. De skulle utan tvekan vara ledsna och vilja ha mig tillbaka och så skulle jag hoppa upp ur kistan och förklara att jag genom ett mirakel får leva vidare, varpå vi alla (i sinom tid) skulle gå tillbaka till våra respektive liv. Snart skulle ingen minnas varför jag var så speciell som de en gång tänkt. Ah, livet och döden. Du blir inte klokare av att filosofera över någondera.

Bara en sak kan du vara säker på, om du vill leva ditt liv fullt ut, så måste du bryta mallar och vare sig du tänker leva tills du dör av gammal ålder eller om du tänker ta ditt liv i morgon, så är det inte svårare än att säga "ja" till sådant som du normalt säger "nej" till, att säga ifrån när du normalt tiger, att göra det där som sporadiskt flög in i ditt huvud och ditt förnuft viftade bort. Ett steg längre fram, där ligger ändlösa möjligheter i mitt liv. Bara ett steg fram...

Så, min 25:e födelsedag alltså. Vissa säger att världen går under år 2012 och vem vet, kanske gör den det. För mig kanske? Nej, högst otroligt.

Men tanken gäckar...

"Har du sett att det finns en scen i Bridget Jones där det snöar och åskar samtidigt? Jag förstår inte att de inte tänkte på det när de gjorde filmen!"

Nå, det är inte åska, utan någon elektrisk apparat som ger ifrån sig ett blixtrande ljus litet sporadiskt.

Jag sitter i min fåtölj och skrockar gott åt en lättsam romantisk komedi. I filmen ser vi ett klassiskt scenario: En ung kvinna faller för en man hon från början avskyr. Inte nog med det, hon är uppe i ett tämligen seriöst förhållande medan hon faller för denne nye man hon avskyr. Det hela är sött, harmlöst och kräver inte mycket av tittaren.

Då börjar en stor, tjock elefant bakom mig skrika.

"Hoppa av en klippa, din otrogna slampa!", "Jävla idiot!", "Åh, vilka puckon!", "Hon är en otrogen hagga och han är en naiv pajkvasker" och så fortsätter det.

Jag bor nämligen inom samma väggar som denna valross utan någon som helst självkänsla eller taktkänsla. Hon skriker, hoppar och vräker ur sig vad som en kommer över hennes inskränkta lilla elefanthjärna. Hon har ingen sikt utanför sin egna mikroskopiska ram av moralitet. Hennes verklighetsuppfattning är begränsad till längden av hennes fjantigt korta snabel. Detta outhärdliga beteende, som förvisso ej är konstant men ändock frekvent, måste jag leva med. Det går nämligen inte att resonera med denna elefant. Stor som ett hus, orubblig, oresonabel, osäker och ofantligt fjantig.

Jag blir smått galen men jag måste stå ut med detta monster. Om jag inte gör det har jag ingenstans att bo. Men jag ska inte bo här för evigt, nej, nej. Jag kommer flytta härifrån så fort chansen uppenbarar sig. Krävs bara en starkare ekonomi och ett ställe där jag vill bo och får vara ifred från detta hysteriska nervvrak som är elefanten i mitt vardagsrum.

God natt.