Lögnen
"De som sagt, att allt jag säger är en lögn, de talar naturligtvis sanning!"
Fortfarande fast. Ovillig och envis i strävan att göra just inget. Jag är övertygad om att om de såg mig nu, så vore det "bye-bye pretty eyes".
Det är svårt, det där med att leva, inte minst när tanken är att du ska må gott under processen. Ah, kom inte med det där första motargumentet du tänker på. Var inte så förutsägbar och banal! Du vet inte vart jag är på väg och det för inte jag heller.
Jag har så mycket jag kunde starta, så många idéer, så många plattformar och så många möjligheter, lägen, öppna fönster och så stor valfrihet. Detta är livet jag ville skapa åt mig själv; Ett liv där jag kunde ta ett steg i just vilken riktning som helst och därifrån följa en egengjord stig från början till slut. Inget hindrar mig, ingenting i min väg, som skymmer min sikt, som fäller mig eller som ens varnar mig för konsekvenser. Ingenting står i min väg.
Plötsligt väger "ingenting" väldigt tungt. Plötsligt är det där steget så svårt och riskfyllt. Plötsligt är allt det som skulle innebära frihet och sorglöshet, plötsligt är det fängslande och farligt. Jag är paralyserad av ingen anledning alls, jag har ingen bra ursäkt och inte heller en dålig ursäkt. Jag har ingenting att säga dig, om du frågar varför det är som det är. Jag vet inget om mig själv. Ingenting som jag behöver veta, i alla fall.
Louise, Magdalena, Nadja, Hilda, Malin och Elin... Kommer inte på flera.
Osäker på vad det är jag egentligen saknar och behöver. Något? Är det något? Har jag allt eller...? Något är det. Något måste det vara eller så är jag bara ännu sorgligare än jag trodde. Det är något. Men vad? Snälla, säg att det är något!
Jag sade en person att jag kände till knepet hur man får det man vill ha, att jag visste hemligheten och att jag mycket riktigt också kunde få allt jag pekade på. Jag ljög, förstås. Jag vet inget sådant men hon trodde mig nog, precis som hon trodde allt annat jag ljög om. Och jag har ljugit, om allt. Snart kommer de på mig och då finns inte ens deras föreställningar om mig kvar. Vad finns kvar då, om inte lögnerna? Möjligheten till ett första steg, kanske...
Fortfarande fast. Ovillig och envis i strävan att göra just inget. Jag är övertygad om att om de såg mig nu, så vore det "bye-bye pretty eyes".
Det är svårt, det där med att leva, inte minst när tanken är att du ska må gott under processen. Ah, kom inte med det där första motargumentet du tänker på. Var inte så förutsägbar och banal! Du vet inte vart jag är på väg och det för inte jag heller.
Jag har så mycket jag kunde starta, så många idéer, så många plattformar och så många möjligheter, lägen, öppna fönster och så stor valfrihet. Detta är livet jag ville skapa åt mig själv; Ett liv där jag kunde ta ett steg i just vilken riktning som helst och därifrån följa en egengjord stig från början till slut. Inget hindrar mig, ingenting i min väg, som skymmer min sikt, som fäller mig eller som ens varnar mig för konsekvenser. Ingenting står i min väg.
Plötsligt väger "ingenting" väldigt tungt. Plötsligt är det där steget så svårt och riskfyllt. Plötsligt är allt det som skulle innebära frihet och sorglöshet, plötsligt är det fängslande och farligt. Jag är paralyserad av ingen anledning alls, jag har ingen bra ursäkt och inte heller en dålig ursäkt. Jag har ingenting att säga dig, om du frågar varför det är som det är. Jag vet inget om mig själv. Ingenting som jag behöver veta, i alla fall.
Louise, Magdalena, Nadja, Hilda, Malin och Elin... Kommer inte på flera.
Osäker på vad det är jag egentligen saknar och behöver. Något? Är det något? Har jag allt eller...? Något är det. Något måste det vara eller så är jag bara ännu sorgligare än jag trodde. Det är något. Men vad? Snälla, säg att det är något!
Jag sade en person att jag kände till knepet hur man får det man vill ha, att jag visste hemligheten och att jag mycket riktigt också kunde få allt jag pekade på. Jag ljög, förstås. Jag vet inget sådant men hon trodde mig nog, precis som hon trodde allt annat jag ljög om. Och jag har ljugit, om allt. Snart kommer de på mig och då finns inte ens deras föreställningar om mig kvar. Vad finns kvar då, om inte lögnerna? Möjligheten till ett första steg, kanske...
Kommentarer
Trackback
