Avvikelser

"Why do I fall in love with every woman I see who shows me the least bit of attention?"

Se på mig. Vad ser du?
Känn det jag känner.
Lyssna till vad jag tänker.
Det jag ser i mig, det ser du aldrig.

Vad ser du?
Jag är, jag är - jag är...
En plötslig reflektion
i dina ögon.

Den jag är
ser du inte?
Se på mig!
Se på mig!

Se aldrig tillbaka.

"I got another confession to make! I'm your fool..."

Jag kommer på mig själv, oftare nu, med att sitta ensam på rummet, i skenet av kvällslampan, med tårar längs kinderna.

I huvudet skjuts bilder mot mig, från det mörka inre.
Bilder av mitt liv får mig att skälva och längta bort från.
Bilder av människor som jag älskar får mig att frysa, mörkret verkar krypa innanför huden.
Ett tomrum som nu bara fylls av oro, lidande och minnen.

Så jag gråter, eftersom jag inte har något annat val.

Jag ligger paralyserad i ett dike men ovanför väntar en sval, klarblå aprilhimmel med löften och förhoppningar. Nu handlar det bara om att krypa upp.

"Ångrar du att vi träffades? Ångrar du att vi åkte iväg på resan tillsammans?"

Jag sade "nej" till dig. Men jag menade "Ja!" Jag ångrar att jag blev förlorad i dig och jag ångrar att jag struntade i sans och vett och rymde landet och slängde iväg alla mina pengar på en resa som gick ut på att du skulle hitta dig själv. Jag ångrar att vi tillbringade fyra femtedelar av resan till att inse att det inte fungerade och att allt ditt prat om passion och impulsivitet i slutändan bara betydde att du skulle glömma mig så snart och att du fann en ny innan jag ens lämnat dig.

Jag ångrar dig för i slutet gav du mig så mycket smärta och tog allt jag byggt upp och förstörde det. Nu sitter jag utfattig i en fotölj och skakar av oro för mitt liv som gick åt skogen.

Ändå har jag mer än någonsin: Jag har möjligheter som jag förut bara drömde om. Det enda som återstår är att glömma dig. Det enda som återstår för dig är att betala din skuld och aldrig plåga mig med din närvaro igen.

Jag förändras efter varje kärlek.

Jag vill ge dig en bild av mitt dunkande hjärta
och visa dig allt som ryms däri
Du kunde skåda min rädsla och svärta
ty här råder ordning och anarki

Alla mina hjärtslag kunde du räkna
och se varför hjärtat pumpar så hårt
Jag ger det till dig, för jag kan försäkra
att utan din tillsyn blir framtidstro svårt

Jag önskar blott en sak och en sak alena
att du håller fast vid mitt hjärtas bild
En dag då min rädsla börjar att skena
kan du lägga på bilden en kyss så mild

Jag vill ge dig en bild av mitt dunkande hjärta
och visa dig allt som ryms däri---

"Jag tänker alltid på dig i april!"

April är här. Sedan mina senare tonår har april varit den bästa månaden för mig, emotionellt. Månaden innebär allt som håller mig vid liv: Hopp om en ljusnande framtid och bekymmerslösa dagar. Det var våren 2003 då Håkan Hellström för första gången definierade "april" och allt som jag förknippar med vårkänslor! Sedan dess lyssnar jag alltid på "Det är så jag säger det" vid denna tid och längtar till förälskelse, närhet och värme. Samtidigt minns jag de människor jag älskat och älskar och vilka fantastiska minnen jag har! Att tänka att jag har varit med om sådana magiska stunder, det känns inte troligt men det är sanning.

"Jag vänder om, hon bara ler. Allén är inte så dålig ändå."

I slutändan lever jag av mina minnen och förhoppningar om att komma tillbaka dit, då jag var lycklig. Detta försöker jag, till viss grad, hålla tyst om, eftersom en sådan livsåskådning ses ned på utav ett samhälle som strävar framåt och uppåt utan backspeglar. Jag mer står stilla och iakttar de människorna som springer förbi mig. Jag ser mycket och många men få stannar någon längre tid när de väl inser att jag inte ska någonstans. De vill bort men jag vill hem. Men...

Framtiden och den osvikliga övertygelsen om att lycka finns bakom varje knut är mitt bränsle. Överallt har jag glädje att hämta men det är den berusande doften av en större lycka - som våren för med sig - som driver mig att romantisera de kärlekstunga ord som Håkan sjunger...

"När jag ser framåt, ser jag bara bra saker för dig... och för mig."

"People often don't see the world as a place to live in as much as a place to run away from."

Jag såg Alfred Hitchcocks "Vertigo" ikväll. Bra film, kortfattat. Jag ser alldeles för få bra filmer utan nöjer mig med vad som helst som är modernt: Bra eller dåligt spelar sällan roll för mig. Bra filmer älskar jag, dåliga filmer älskar jag att hata. Vertigo är en film som antagligen borde ses mer än en gång. Första gången för att greppa filmens handling, estetik och karaktärer och en andra gång för att analysera nämnda delar. Det fanns tre tillfällen då filmen skulle kunnat sluta (och jag nästan förväntade mig det) men så slutade den istället väldigt abrupt och jag undrar varför. Jag ska se den igen, någon gång, då jag ska försöka koncentrera mig mer.

Jag skriver en låt just nu. Inget märkvärdigt och jag finner mig ännu en gång ta inspiration från en annan artist. Jag skulle inte kalla det stöld, för jag gör det inte medvetet och dessutom är mina kreationer unika och avviker från inspirationskällan. Det är först när jag tänkt ut låten som jag inser varför den låter bekant. En annan sak som irriterar mig är att jag alltid tänker ut dessa låtar (tre stycken nu, tror jag) med engelsk text i åtanke, när jag VILL skriva på svenska! Varför gör jag så? Den är för övrigt tillägnad min ex-flickvän, vilket är passande. Då har samtliga stora kärleksintressen fått en varsin låt tillägnad sig. Hoppas bara jag kan färdigställa någon av låtarna också. De brukar stanna på idéstadiet, ofta... För att inte säga "alltid". Om jag blir färdig så ska jag publicera låtarna på YouTube.

Nu ska jag sova. I morgon reser jag hem från Stockholm och har med mig några härliga minnen från dagarna hos min kära syster. Innan jag åker har vi dock planerat att spela in en liten film som handlar om reklam, något vi båda anser oss vara experter på (och utav goda skäl).

Snart börjar framtiden. Följ med mig dit.

"När jag dör, vad har det för betydelse vad jag gjort av mitt liv?"

Tillbaka på bekanta gator, mina fötter är alltför invanda vid dessa steg. Jag längtar tillbaka bort där inte namn, vägar och träd talar om minnen. Jag vet nu hur det är att känna till en plats för väl: Falun har blivit en börda. Staden som ligger mig nära hjärtat tynger nu ned mitt bröst som en stenbumling. Jag måste fly och det är av rädsla för det förgångna jag flyr. Jag ser förändring som en självklar händelse i var varelses liv. Det är en drivkraft som tvingar oss att söka något bättre eller att komma undan något dåligt. Vi jagar aldrig förändring om vi tror att det leder till något dåligt allena. Så nu, när jag vill förändra och förnya mitt liv, gör jag det för fruktan av det gamla eller för hoppet om det nya eller båda? Jag är osäker.

Å ena sidan är jag förväntansfull och ivrig att börja med de planer jag lagt framför mig: ny stad, nytt hem, nya människor, nytt jobb, ny utbildning. Ja, folk blir aldrig så tillfreds som när man berättar om sina planer. Det gör dem nöjda. Inte egentligen för att de bryr sig om mig (även om de gör det!) utan för att det motsäger sig livets natur så gravt om du inte har en plan, ett mål, något att sträva efter. Jag förstår dem, jag är av samma åsikt: Den enda anledningen till vår existens är att vi hittar på mål, må de vara konkreta eller rent virtuella: Utan mål i livet skulle vi sakna mening och alltså inte leva. Det händer att de som ser detta faktum tar sitt liv eftersom de inser faktum nummer två: De mål vi sätter framför oss i livet är bara vad vår egen fantasi, vår hjärna, hittat på. Jag kan när som helst ändra mina planer eller radera dem helt och hållet.

Men utan mål skulle jag bara stå kvar med ett alternativ: Självmord. Inget har ju egentligen någon logisk eller ultimat mening utan just det att vi fortsätter sträva/leva. Meningen med livet är, förstås, upp till var man och kvinna att uppskatta. Ingen lever för samma mening. Frågan är vad "meningen" har för värde om man inser att det man lever för och jobbar mot bara är påhittat av en själv. "Religion" påpekar någon men religion är även det en produkt av detta, enligt mig. Många lever dock för andras skull, eftersom det inte finns något värre än att förlora en närstående människa för de som njuter av livet (må det vara för att de inte kan genomskåda livets hägring eller för att de accepterar förutsättningarna). Livet är nog en illusion, trots allt, men inte på det viset många tänker när de hör frasen.

Å andra sidan? Jag har aldrig slutat älska Louise. Varför skulle jag? Det är fullkomligt uppenbart att jag alltid kommer älska henne om man bara förstår vad människor har för effekt på mig (och säkerligen de flesta andra). Louise lärde mig så väldigt mycket om livet, om mig själv och om sådant jag inte visste fanns. Hon blev en del av den jag är. Därför älskar jag henne och kommer alltid att göra så. Jag älskar mig själv och hon är jag. Kommer jag sluta älska Stella då? Nej och vid det här laget känns förklaringen given. Människor som gör avtryck i mig, stannar i mig. Jag har visserligen inte levt särskilt länge, i perspektiv till hur många år en människa lever i genomsnitt idag, men jag ser inte hur dessa flickor kan bli mindre betydelsefulla senare i mitt liv. Jag ser bara att fler människor gör dem sällskap och blir en del av mig.

Vad var min poäng med det senaste stycket? Att illustrera hur jag inte kan komma från det förflutna, vilken stad jag än väljer, vilket jobb jag än väljer, vilka människor jag än möter, vilket liv jag än lever. För hur mycket jag än älskar de människor jag stött på och njuter av alla fantastiska känslor de fyllt mig av så belyser de framförallt de saker jag saknar. Vissa ser detta som något vackert och fint i livet, de menar att det är just det som är att leva. För min del visar det på hur genomskinligt ett liv är och i slutändan kan det komma att urholka min syn på mitt liv.

"Livet ∞ Mening" och om denna kedja bryts resulterar det i döden. Men det slutar aldrig.

"Du sa: 'Du rubbar min balans'
Och så fällde du mina ben"

Jag kände något gå sönder inuti. Ett dovt krasande ljud och en bedövande smärta. Det var mina ben, de bröts och jag föll handlöst till marken. Där ligger jag, ännu. Det blöder inte synligt men jag tror det är en inre blödning. För utomstående ser det nog lustigt ut: En man ligger, till synes helt frisk, och vrider sig i smärtor på marken. I smutsen.

Nu säger de åt mig att resa mig och stå upp ordentligt, att sluta kräla omkring och jag vet att de har rätt. Så jag reser mig, jag börjar gå längs vägen med mina brutna ben. Det gör ont men jag håller god min och försöker glömma blodet i munnen. Jag sväljer och ler. Det går långsamt men jag står ju upp och det är väl det som räknas?

Folk passerar förbi mig och tittar med avsky och jag skäms och försöker se ut som dem. Någon skrattar och flera följer med, till slut står jag mitt i en ring av elaka blickar och hånfulla skratt. Och där, precis bakom de som står längst fram i ringen, ser jag henne gå. Hon kastar inte en blick tillbaka utan går, utan tvekan, bort. Hon skrattar inte, hånar inte, hon bara går vidare.

Jag väntar tills det blivit mörkt och ringen av odjur tröttnat på att stirra och peka. Då, i ljuset av orangea gatlampor, tar jag mina första steg hem. Det är en lång väg dit och natten är kall och jag är naken. Men jag vet att när gryningen till slut kommer, då är jag nära. Kanske har mina ben läkts, kanske har blödningarna slutat då. Kanske...

"- Hur är det? ...Tänker på dig.
- Det är bra med mig! Är nöjd med tillvaron och är på bio. Lycka till med allt!"

Uträknad från hennes liv. Oönskad och avkallad. När ska jag lära mig att gå vidare och mogna? När ska jag släppa en vissnad fantasi om kärlek som i slutändan besegrar alla hinder och står triumferande över allt annat?

Fantasi: Det jag bygger mitt liv på. Mening och grund är något jag inte har för mig själv, utan lägger hos någon annan eller något annat. I mig själv finns tomhet: Jag är det tomma skalet. Mina känslor, mina drömmar, mina förhoppningar, mitt hjärta: Allt som är jag, ligger inuti andra människor.

Varför?

Say you'll share with me one love, one lifetime...

"...du är bara rädd att vara ensam."

"...jag vet vad du sade och jag vet vad du vill men jag känner dig. Du är impulsiv och känslosam. Du kan inte kontrollera sådant. Kan du inte bara erkänna att det kommer hända istället? Det vore rättvist."