Avvikelser

Du kanske tycker jag verkar borta i tankar?
Oooh!

Det kanske stämmer!

Som om jag hade nåt bättre för mig...
Som om jag inte lyssna längre!

Å det gör jag inte heller
När jag tänker på en ängel...

Hur kan det va snöflingor i april?

Hål i skorna och jag går i ösregnet
Å bilarna kör nästan över mig men jag märker inget!

För nu går hon runt här inne i huvet...
Å jag går mot henne, vart jag än går!

Jag är kär i en ängel
Hon ser rakt igenom mig!

Å det verkar som solen aldrig når
Längre än dit min Mathilda går...

Får jag be om ursäkt? Har jag varit onödigt cynisk eller avsiktligt pessimistisk?
Kanske...
Huruvida det var överdrivet eller påtvingat eller obefogat kan jag låta vara osagt för det är forntid nu.

Jag vaknade ur sömnen av att någon viskade "Sov vidare"
Men nu var jag redan vaken. Du väckte mig.
Jag gick invant nedför trappor som jag aldrig sett
och när jag nådde ytterdörren var den öppen och olåst!
Du hade kommit in som en objuden gäst
och där stod du nu, med armarna om mig, en kyss på munnen.
Jag började leta efter något, en sak jag visste fanns.
Du höll den i handen och slängde den i golvet. Trasig.
Jag går ut och letar sjukdomar, gråa moln och döda djur.
Du har något i din knutna hand. Du öppnar handen...
Det är mitt hjärta.
Du har det.
Tack.

"Tills den dagen stannar jag kvar, och sköljer bort all oro som du har..."

Nu får det vara nog. Jag är så trött på mig själv. Jag vill välja och jag har två alternativ. Det ena är att ta mig samman, börja göra något av allt jag fått för mig. Bara något litet och sedan kanske fortsätta med nästa...? Mitt andra alternativ är att gräva ett djupt, djupt hål och bygga ett litet bo under jord. Där skulle jag krypa in och försvinna bort i glömskans mörker. Ingen som kunde tala, ingen som kunde fråga och ingen som kunde klaga - inte minst jag själv. Egentligen har jag tre val, om man räknar med "fortsätta göra ingenting, som du gör nu" men jag har valt det så länge att jag börjar få ångest. Ja, uppenbarligen.

Jag tycker jag försöker men jag vet inte riktigt vad det är som drar ner mig på nytt varje gång. Självmotivering är alltså inte min sak, verkar det. Borde jag prata med någon? Jag rotar fortfarande runt i gammal lort som jag förvisso inte borde glömma, men som jag minst sagt rullat runt i för länge nu. Det är dags att resa sig, gå därifrån och blicka åt något annat håll. Vilket håll som helst, utom nedåt.

Förhoppningar

Ånger och oro
Tvivel rinner nedför ansiktet som kallt vatten

Jag lägger en bit ihopvikt papper framför dig
På den står allt, allt jag vill veta...
Du gör en ansats att veckla ut lappen, att läsa den

Jag har redan tänt eld på ett utav hörnen
Den brinner upp framför våra ögon
Du tittar snett på mig
Det var länge sedan du orkade fråga mig nu

Jag vänder om och börjar gå därifrån
Fötter som tunga stenblock då jag väntar
Jag hoppas du ska hindra mig nu
Men du känner mig för bra
Du vet att jag inte kommer förstöra något

Nästa dag och nästa och dagen efter det
Det kommer fortgå som det brukar
Jag kommer inte sluta, inte försvinna, inte dö
Jag kommer tyna, men alltid synas, alltid
Jag kommer se dig växa och se dig blomma ut
Du kommer se mig vissna, vittra, jag kommer viska